En ny livsstil!

Titeln på denna bok tilltalar mig starkt, den står i stark kontrast till hur större delen av mitt liv sett ut. Tyvärr kommer mina förväntningar på skam när jag läser den - det blir inget bollande av tankar och idéer utan mer en lång exposé över slow-rörelsens olika uttryck. Den är säkert intressant som en sammanställning av slow-rörelsen men som läsning för mig blir den närmast ointressant.

Nu har jag äntligen gjort det. Det är så läskigt innan men sen är man så nöjd när det är gjort. Hoppas att trycket i bihålorna börjar släppa nu!

Då och då blir man ju väldigt trött. Som jag har beskrivit här har jag varit otroligt trött de senaste dagarna, antagligen pga att jag nu gått upp till 75%. Igår när jag var på väg hem från jobbet för att hämta barn på fritids och dagis var jag så där jättetrött. Förr hade det inneburit att jag hade spänt mig för att orka, planerat framåt hur jag skulle hämta (om jag går in och stryker så får barnet hämta sina saker,....), hur vi ska göra när vi kommer hem, vad vi skulle ha till middag, när jag behövde börja förbereda den osv. Listan kan göras lång, jag hanterade helt enkelt tröttheten med att bokstavligt talat "bita ihop", man kunde rent fysiskt känna det som en enorm spänning i bröstryggen som senare genererade en enorm spänningshuvudvärk.

Nu hanterar jag tröttheten på precis motsatt sätt. Istället för att spänna mig gör jag precis tvärtom, jag är helt avslappnad, funderar inte framåt utan är i nuet i trygg förvissning om att det mesta kommer att gå bra i alla fall. Det som blir tokigt är i regel inte så farligt, ofta är oron inför missöden jobbigare än själva missödet. När jag kommer fram till respektive barn är jag inte stressad, vi har inte bråttom (jag har så absolut långt det går planerat så att vi oerhört sällan hamnar i reell tidsnöd) utan det får ta den tid det tar. När vi kommer hem tar vi det lugnt, jag börjar aldrig direkt med matlagning mm utan jag tar mig tid att vila en stund.

Jag tänkter ibland på min farmor som ofta sa "var dag har nog av sin egen plåga". Det är ju ett ganska tråkigt sätt att uttrycka det men det ligger en hel del i det.

Nu har jag ju som jag sagt varit extremt trött på sistone och dessutom inte blivit fri från min förkylning utan besväras av visst tryck i bihålorna. Idag är jag hemma med ett barn som har ont i huvudet. Jag tror jag ska försöka få en stund på shaktimattan och också använda min neti.

Som ni kanske märker har jag kommit igång på allvar med skrivandet här på bloggen. Helt plötsligt är det som om skrivandet inte längre känns som en prestation utan som terapi. När jag fnular på formuleringar, hur jag ska uttrycka känslor mm. så trillar saker på plats och jag kommer vidare ett snäpp till i min förändringsprocess. Det är så häftigt!

Någonting som jag INTE hade räknat med i och med min livsstilsförändring var att jag skule börja fundera på vad som är livets mening. Jag kan inte påstå att jag tidigare tyckte att livets mening var att "komma uppåt" men att det på något sätt låg i linje med att prestera, åstadkomma, bidra till samhällets utveckling osv., så tänkte jag nog i alla fall. Men nu, hur ska jag förhålla mig nu? Är livets mening att må bra? Vad är vitsen med det förutom för mig själv? Blir inte det extremt ego-centrerat? Det känns lite vacklande just nu - har jag rätt att ha som målsättning att må bra själv??? Trots vacklandet är det lite spännande att fundera i dessa banor!

Kroppen är otroligt sinnrikt konstruerad. När kroppen behöver energi känner vi hunger och tillför därför mat = energi. Om vi blir trötta sover vi och laddar på så sätt batterierna, om vi fryser kan vi ta på oss mer kläder för att bli varmare osv. Via kroppens signaler kan vi alltså få reda på vad som behövs och på så sätt tillgodose dess behov. När kroppen länge har signalerat att den pga för hög arbetsbelastning är fullkomligt slut och vi dövar känslorna för stunden genom att exempelvis äta något sött (= ångestdämpande) blir kroppen fullkomligt förvirrad. Vi tappar bort den rätta kopplingen signal - åtgärd och det blir kortslutning i systemet. Jag tror att det är precis det som händer många som är utbrända, överviktiga osv., vi har alltför länge struntat i att lyssna på kroppens signaler och istället tröstat kroppen med fel saker. Att hitta tillbaka till de rätta reaktionerna på kroppens signaler tar tid, det var så länge sedan vi kopplade rätt!

Varje gång jag har gått upp i arbetstid har det resulterat i en närmast obeskrivlig trötthet. Nu har jag legat och sussat en stund i soffan... Men jag vet att det är övergående och det bara är att ta sig igenom det. Nu ska jag ligga i soffan (jag tar mig inte därifrån i första hand :-) och titta på OS. Gäsp, gäsp på er!

Idag hade jag med mig min sjuåring på jobbet eftersom han har sportlov den här veckan. Dagen till ära gick vi på lunchrestaurant (normalt sett har jag med mig rester hemifrån), han hade valt kinamat eftersom det är hans favorit. Som det ofta är vid lunchtid på kinarestauranter var det buffet vilket är något jag har svårt att kontrollera. Av någon anledning blir jag helt gränslös och tycker att "gratis är gott". Nåja, det är ju inte precis gratis men när man väl har betalat kan man ju äta hur mycket man vill. Då är det som om alla "normala" kontrollfunktioner bara försvinner och jag äter MYCKET mer än jag brukar. Men idag gick det riktigt bra! Nog åt jag lite mer än jag annars skulle gjort men inte hysteriskt mycket. Jag kände efter när jag blev mätt och riktigt kände hur trött jag skulle bli på eftermiddagen om jag fortsatte att äta. Vilket framsteg!

Under 2008/2009 gick jag en ledarskapsutbildning för kvinnor via jobbet. När jag blev sjukskriven lämnade jag alla papper från kursen i en hög men nu i veckan har jag börjat sortera in dem i en särskild pärm. Samtidigt passar jag på att gå igenom allt och läsa och reflektera på nytt. Otroligt vad givande det är! Det som slår mig är hur mycket inom ledarskap kan tillämpas på det personliga planet. Ett tema var exempelvis lösningsfokusering, dvs man ska inte fokusera på de problem man har utan på hur det ska se ut när det är löst. Som exempel kan vi ta att om en grupp på jobbet tycker att de får för lite information (problemfokusering) kan man istället formulera det som att de vill ha mer information (lösningsfokusering). Inom ledarskap innebär det att man som ledare inte fokuserar på vad problemet är utan fokuserar på vad det är man vill uppnå. På så sätt undviker man att leta syndabockar, att personer hamnar i försvarsställning mm.

På precis samma sätt kan man resonera på det personliga planet. Om jag i alltför stor utsträckning fokuserar på vad som gick fel, vilka mina problem är osv. riskerar jag att närmast bli en rättshaverist. Istället försöker jag fokusera på hur jag vill att det ska vara och så försöker jag uppnå det. Självklart måste det som är oacceptabelt på jobbet åtgärdas men i de övriga fallen handlar det mycket om att hitta ett förhållningssätt och fokusera på vad man vill uppnå.

Här skrev jag om olika aspekter på förändring och vad jag vill uppnå. Jag tänkte att jag skulle återvända lite då och då till den listan och diskutera lite kring punkterna hur jag ligger till. Idag börjar jag med:

Kost - jag vill äta nyttigare och därmed må bättre och samtidigt gå ner i vikt.

Detta är en av de punkter jag väldigt systematiskt har tagit itu med, framför allt sedan jag gick med i itrim. Jag märker en tydligt förändring, jag har exempelvis lättare att avstå från "skräp" på kvällar. Mycket beror det på att jag funderat mycket kring varför jag äter och försökt lyssna på vad det är kroppen egentligen vill säga. "Suget" efter något kanske står för att jag är stressad, irriterad, trött eller annat. Då försöker jag efter bästa förmåga istället ge kroppen det den egentligen behöver, en stunds avslappning, ett bad eller att jag helt enkelt går och lägger mig. Om jag trots allt ändå vill ha något att äta tar jag en frukt eller en tallrik tinade bär från frysen.

Jag har också blivit otroligt mycket duktigare på att planera framåt vad gäller maten. Förr blev det mer hipp som haver med lunchen på jobbet, jag glömde ofta att ta med mat och fick handla något som inte alltid blev så genomtänkt. Nu tar jag (så gott som alltid) med mig mat (rester eller en itrim-bar) samt 2-3 frukter att äta under dagen.

Maten vi äter innehåller en betydligt större andel grönsaker. De middagar jag planerar består oftast av något protein (kött, fisk, ägg,...), någon lagad grönsaksrätt och någon typ av kolhydrater (pasta, potatis, ris,....) Jag hoppar över kolhydraterna och barnen äter kanske inte så mycket av grönsakerna som jag skulle önska. Men förändringen har gått att genomföra utan att någon är missnöjd och alla blir mätta - bra! Jag vill att våra middagar ska vara trevliga, det är det tillfället på dagen som vi oftast ses hela familjen.

Slutligen har jag och min man i förväg bestämt vem som planerar vilken måltid och vem som ansvarar för att handla vad. På så sätt kan man helt slappna av vid alla andra måltider vilket innebär en enorm skillnad jämfört med när ingen av oss visste vem som skulle handla och laga mat när.

Vad har denna förändring inneburit hittills? Dels har jag ju faktiskt gått ner i vikt, just nu c:a 5 kilo. Det är inte supermycket men det känns relativt mycket på kläder mm. Sen upplever jag att jag är piggare totalt sett, förr var jag mer halvslö hela tiden medan jag nu (oftast) antingen är pigg eller så pass trött att jag faktiskt går och lägger mig. Men mer om det när vi kommer till sömnen.

I julklapp fick vi ett presentkort värt 200:- hos Adlibris. Nu är det ju bokrea-tider så igår slog jag till och la en beställning enligt nedan:

LINDSÖ, EBBA:LIVET, MAKTEN OCH KONSTEN ATT VÅGA VARA SIG SJÄLV. Inbunden   179 kr

INGVAR, MARTIN:HJÄRNKOLL PÅ VIKTEN Häftad   164 kr

AUJALAY, MARKUS:MÅNDAG-TORSDAG: RIKTIG MAT FÖR FAMILJEN Inbunden   151 kr

WIDMARK, MARTIN:KÄRLEKSMYSTERIET CD-bok   82 kr

BURLIN PELLBÄCK, SA:LÄR DIG SÄGA JAG OCH NEJ! Inbunden   168 kr

HELLENIUS, MAI-LIS:HÄLSOSAM LIVSSTIL Inbunden   182 kr

TÖRNBLOM, MIA:DU ÄGER! MP3 på CD   144 kr

JOHANSSON, HELÉNE:BRÖD FRÅN BRUNKEBERGS BAGERI Inbunden   139 kr

KUBICEK, HELENA:FRI FRÅN DEPRESSION MED KOST, MOTION OCH SÖMN. Inbunden   69 kr

POLLAK, KAY:ATT VÄLJA GLÄDJE Pocket   44 kr

BRONSBERG, BARBRO:SLAPPNA AV OCH MÅ BRA. CD-bok   55 kr

Frakt   19 kr   Presentkort   -200 kr   Betalat   1.196 kr

Just det, 200:- räckte inte och allt var visst inte på bokrea heller... Men när vi började med att ha kontroll över vår ekonomi och faktiskt la en budget som vi följer upp så var böcker och film något som fick en relativt generös budget. Det tillhör verkligen livets goda för mig och jag ser mycket fram emot att få hem min beställning:-)

I mitt "tidigare liv" var jag ständigt tillgänglig. Jag var hela tiden orolig att jag inte presterade tillräckligt på jobbet och kollade av mail hemma för att se att ingen var arg eller tyckte att jag hade gjort något dåligt. På samma sätt var jag ständigt tillgänglig för familjen, med förtroendearbetstid kunde jag ju alltid ta alla barnens besök hos tandläkare, hjälpa till med skjutsningar hit och dit osv. Tro nu inte att jag alltid gjorde allt men jag kände hela tiden att jag BORDE vilket innebar en nog så stor stress. Konsekvensen av allt detta var att jag ALDRIG reserverade tid för mig själv. Så här med lite distans förstår jag hur oerhört förödande det är att aldrig ha tid för sig själv. Hur ska man orka ta hand om andra när man aldrig tar hand om sig själv?

Hur gör jag nu då? Jo, jag strukturerar upp tiden så gott det går, ser till att jag jobbar den tid jag ska och bokför den i ett flexdokument. På så sätt vet jag att jag har gjort tillräckligt eftersom jag numera definierar att jag är klar när jag har jobbat den tid jag ska. Tidigare mätte jag bara mitt arbete i prestation, absolut inte i tid. Det innebar att jag la en enorm press på mig själv att prestera maximalt på minimal tid för att frigöra tid för familjen. I och med att jag är klar med jobbet när jag kommer hem kan jag med gott samvete lägga tiden på mig själv och familjen. Förr hade jag alltid massor med saker som jag "måste" eller "borde" göra. Nu gör jag allt jag kan för att inte tänka i sådana termer utan jag vilar, ser på film, läser, umgås med barnen mm med gott samvete. Om jag har lust fixar jag något här hemma men jag gör allt jag kan för att INTE känna att jag måste eller borde. Handling, matlagning, nattning, hundpromenader har vi delat upp i familjen på förhand så att alla vet när man bidrar och när man med gott samvete kan koppla av. Självklart hjälps vi åt när det kör ihop sig eller när någon är sjuk men annars vet var och en vilken insats som förväntas av en.

Det här låter ju enkelt! Men, det kan inte nog sägas vilken kraftansträngning det är att ta sig ur gamla hjulspår och bryta ny väg. I stort sett alla ryggmärgsreflexer måste programmeras om, man måste vara vaksam på varje tanke och reaktion och observera aktivt för att kunna göra annorlunda. Men oj vad det är värt det!

Åh vad härligt med fredag! Nu sitter jag med ett glas rödvin (visst är det bra mot förkylning :-), familjen är hemma, god mat planerad och mycket mys på TV. Hmmm, jag älskar verkligen fredagar, de "lovar" liksom så mycket inför helgen.

Jag har ju alldeles glömt av att berätta hur det gick vid mitt besök hos ortopeden. Han konstaterade efter min beskrivning av mina besvär att det stämde precis med det de sett på bilderna från magnetröntgen, nämligen ett diskbråck på disken mellan kota 5 och 6 i nacken (c5 och c6). Nu har jag ju lyckligtvis blivit besvärsfri men han sa att jag fick räkna med att jag kunde få tillbaka det... Ja ja, det är inget att bekymra sig för nu, just nu känns det bra och jag har kommit igång ordentligt med sjukgymnastiken. Om jag nu bara blir fri från förkylningen så ska jag ta tag i det igen!

Bild från aftonbladet.se

Idag har jag då börjat min första arbetsdag på 75%. Känns faktiskt riktigt bra! Unnade mig (jag är trots allt fortfarande rejält förkyld) att inte bita tag i några knivigare arbetsuppgifter utan ägnade mycket tid åt att "sortera upp" och komma ikapp efter mina dagar hemma. Nu har de små barnen lagt sig, de stora är hos sin pappa och min man jobbar över. Själv har jag en kopp grönt te framför mig, datorn i knät, tända ljus och OS på TV:n - ganska bra alltså!

Fortfarande rejält förkyld men avsevärt mycket piggare är jag idag tillbaka på jobbet. Det känns bra att vara igång, träffa lite folk och ha på sig vanliga kläder :-)

Efter att jag läst klart Jessica Anderssons bok som jag skrev om här har jag funderat väldigt mycket på att ta chansen när den uppenbarar sig. I Jessicas fall handlade det om att hoppa på tåget med dansband, melodifestival mm. när hon hade en liten bebis hemma. Jag vill inte på något sätt göra detta till en kvinnofråga, det är inte så att jag tycker att hon skulle ha varit hemma för att hon var mamma, samma resonemang kan absolut föras för en manlig person. Hur som helst så är hon hela tiden övertygad om att detta är chansen och det gäller att passa på. Och någonstans i det racet tappar hon bort sig själv, hon slutar att känna efter utan går efter det hon "borde".

Jag tror att detta är alltför vanligt om man har dålig självkänsla. Man är i så stort behov av den yttre bekräftelsen att man hoppar på alla chanser för man är så fruktansvärt osäker och tror att detta verkligen är CHANSEN. Kanske är det också så, kanske hade Jessica Andersson inte nått den framgång hon gjort, kanske hade inte jag nått lika långt i min karriär om jag hade känt efter mer vad jag faktiskt ville och inte vad jag borde vilja. Men vad var priset? Jag kan bara tala för mig själv och jag tycker att jag har betalat ett oerhört stort pris. Längs vägen tappade jag allt mer känslan av att jag har ett eget värde, det blev min prestation, den jag föreföll att vara som hade ett existens-berättigande.

Nej, jag ska våga gå på magskänsla, känna ett lugn i att jag måste inte säga ja till allt hela tiden, att nya chanser kommer att komma längs vägen och om de inte gör det är det ingen katastrof. Jag är jag i alla fall, och det är något bra!

Som jag också skrev tidigare har jag under mina sjuka dagar (fortfarande är det väldigt snörvligt...) tittat på första säsongen av Svenska Hjärtan. Den är faktiskt ännu bättre än jag minns den från första gången jag såg den, kanske för att jag har större livserfarenhet nu än jag hade då. Jag ska inte gå in på några detaljer men jag såg just sista avsnittet där Elisabet - osannolikt bra gestaltad av Solveig Ternström, vilken skådespelerska - får frågan av Kristina om "han var värd det". Då svarar Elisabet att hon gjorde det för sin skull. Elisabet som hela tiden levt för andra, genom andra och aldrig gett sig själv och sitt liv värde eller uppmärksamhet. Hon växer under serien till en självständig person med eget existensberättigande. Tro inte att jag försvarar otrohet, det gör jag verkligen inte. Men jag förstår så väl att hon inte kan fortsätta vara den hon varit.

Har under senaste dygnet i princip sträckläst "När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var" av Jessica Andersson (varvat med stora portioner sömn och tittande på Säsong 1 av "Svenska hjärtan"). Boken är enligt min uppfattning inte speciellt välskriven och titeln förstår jag egentligen inte riktigt hur den kom till. Ändå är det något i boken som fångar mig och håller mig kvar. Jessica Andersson visar på en påfallande stor mognad och hennes diskussion kring självförtroende och självkänsla känns väldigt trovärdig och gripande. Jag hoppas att ni inte är lika enkelspåriga som jag och tror att en person med ett så vackert yttre och med ett så "ytligt" yrke som sångerska måste vara relativt grund som person. Hur som helst är det skönt när ens fördomar kommer på skam. All respekt åt Jessica Andersson som har klarat av en livsresa de flesta av oss inte skulle fixa.

P.S. Gick precis in på Jessica Anderssons hemsida www.jessicaandersson.com. Jag hittar ingenting om hennes bok där, gör ni??!

Nu är barnen friska och tillbaks på skola och dagis. Jag är dock lika risig (om inte ännu risigare) med röda ögon, knäppande bihålor och öron, snorig och eländig. Hoppas på snar bättring!

Känns ju lite så där... Snorigt och febrigt men vi ska väl krya på oss! Sköt om er där ute!

Sitter just nu och ser på dokumentären "Det vita snittet" som handlar om lobotomi. I inledningen står det tänkvärda citatet: "Kill all my demons, and my angels might die too" av den amerikanska dramatikern Tennessee Williams. Så sant, så sant.

När man genomför en livsstilsförändring handlar det som jag skrev om i förra inlägget att göra upp med sina föreställningar om sig själv och vad man ska klara. Det innebär i sin tur att man kan bli tvungen att ge upp stora delar av det som man uppfattar som ens identitet eller i alla fall den identitet man har strävat efter. I mitt fall handlar det mycket om att jag inte kan vara den perfekte människan som jag alltid har velat vara och lägga ribban på en mer rimlig nivå för att må bra. Det innebär i sin tur på sätt och vis ett sorgearbete - den jag har velat vara och i viss mån också varit kan inte finnas mer. Visst handlar det mest om en känsla av lättnad, jag behöver inte prestera så mycket längre, men det innebär också en sorg. Det hade jag inte riktigt väntat mig, min livsstilsförändring skulle ju enbart vara av godo (vilket jag naturligtvis fortfarande är övertygad om att den kommer vara i slutändan) men det innebär i alla fall i mitt fall ett visst sorgearbete som jag måste igenom.

I takt med att jag har kommit längre i mitt arbete med min livsstilsförändring har jag mer och mer kommit till insikt om att det behöver ske en förändring både utifrån och inifrån. Ja, jag kan ju givetvis inte veta att min erfarenhet är generell men jag tror att det till viss del kan vara så. Hur menar jag då? Jo, om vi tar arbetet med min stress, där handlar det i mitt fall mycket om att agera annorlunda. Arbeta reglerade arbetstider (jag har s.k. förtroendearbetstid vilket innebär att man kan arbeta i princip hur mycket som helst), ta ut VAB när barnen är sjuka och inte försöka hinna med något jobb, vara ledig hemma på kvällarna och inte försöka "hinna få saker gjorda" etc. Men det räcker inte att bara genomföra den yttre förändringen, man måste samtidigt göra upp med sin livssyn, sina värderingar och förväntningar på livet, annars skjuter man så att säga bara stressen på framtiden. Jag kan inte fortsätta att ha mina egna förväntningar på att jag ska vara en fantastiskt mamma, en underbar hustru, högpresterande på arbetet osv när jag i andra änden medvetet går in för att minska på min stress. Så det gäller att jobba på två fronter, inifrån (med min självbild, mina förväntningar på mig själv etc) och utifrån (styra upp mitt liv och faktiskt göra mindre). Min egen bild av mig själv måste så att säga matcha det jag gör för att i slutändan må bra.

På samma sätt kan man resonera kring förändringen kring min vikt. Jag måste dels förändra mitt yttre beteende och äta bättre och röra mer på mig. Samtidigt måste jag lära känna mig själv och förstå bättre vad det är som ligger bakom mitt ätbeteende. Det är ju inte alltid det är hunger, utan minst lika ofta om att "ta hand om mig själv". Att förstå vad detta onödiga ätande står för, i vilka situationer det uppstår och hitta alternativa sätt att hantera det är svårigheten. Jag tror helt enkelt inte att det räcker att förändra de yttre beteendena för att bestående gå ner i vikt utan det krävs även ett inre förändringsarbete!

Jag tror att vi missar att lära våra barn att ta hand om sig själva på ett djupare plan. Det handlar inte bara om att ta hand om sin hunger, sin hygien, sin sömn osv. utan vi måste lära oss tidigt att verkligen bry oss om oss själva. Att vi alla har ett egenvärde som inte handlar om vårt utseende, vår prestation eller något annat yttre. Att vi är bra precis som vi är och är värda att må bra.

Som ni kan se från min uppdaterade viktresa så har min vikt i princip stått still, det är t.o.m. en liten viktökning. Efter senaste itrim-mötet ställde jag undan vågen, något som jag uppmuntrades till av min gruppkompisar. Jag tror att det är rätt väg att gå, det är alldeles för stor risk att man hoppar över vattendrickandet för att man vill ha en "bra" vikt kortsiktigt. Det blir då verkligen inte en långsiktig livsstilsförändring utan att få kortsiktiga "kickar" från en siffra på vågen. Det hänger ihop med det jag skrev här, att släppa behovet av yttre bekräftelse (i det här fallet vågen) för att istället bli bekräftad av mig själv (att jag mår bättre av att äta bättre).

Vikt 77,8
BMI 25,7
BMR 1523 kcal
Impedans 618 Ohm
Fett% 40,8%
Fettvikt 31,7 kg
Fettfri vikt 46,1 kg

Vikt 77,6
BMI 25,6
BMR 1525 kcal
Impedans 583 Ohm
Fett% 39,4%
Fettvikt 30,6 kg
Fettfri vikt 47,0 kg

Vid detta tillfälle som var en s.k. hälsouppföljning mättes även midjan. Den här gången var måttet 90cm, en klar förbättring!

Från Sara och Marias underbara blogg "Livstid" hittade jag en länk till en relativt ny sajt, webbmagasinet Hållbar livsstil. Läs och inspireras ni också!

Efter att ha fått ordning på mina dagar på 50% arbetstid är det nu på måndag dags att gå upp till 75%. Jag har ägnat delar av denna snoriga dag åt att försöka få till ett vettigt schema över hämtningar, lämningar, träning och jobb som ska kännas överkomliga. Lite läskigt känns det faktiskt, marginalerna krymper onekligen men jag har byggt upp ett litet nettosaldo på min flextid så jag har lite att ta av nu i övergången. Håll tummarna för mig ni därute!

Att våga finnas till för sig själv kan vara det svåraste som finns. Att våga bejaka sina egna behov, strunta i vad andra tycker och tänker och våga säga: det här behöver jag. På ett intellektuellt plan förstår jag att det är precis vad jag och massor med andra småbarnsföräldrar (mammor?) behöver. På ett känslomässigt plan är det jättesvårt! Vi är uppvuxna med att vara duktiga och prestera. Någonstans längs vägen lärde vi oss inte bara att göra just detta, utan också att samtidigt undertrycka förmågan att känna vilka behov vi har (hur skulle vi annars orka). Vägen tillbaka blir därför så svår, vi har tappat bort förmågan att veta hur man känner efter inåt.

Under tiden vi lär oss uppstår lätt ett glapp i bekräftelse. Från att vara bekräftade av andra genom uppskattning för våra prestationer och omsorg om andra måste vi flytta fokus till att bekräfta oss själva. I övergången uppstår glappet, vi är rädda att tappa omgivningens uppskattning samtidigt som vi ännu inte är trygga i att vår egen bekräftelse kommer räcka till.

Där befinner jag mig.

Som jag skrev tidigare blev det ett större bakslag efter juluppehållet. Efter långa jobbiga samtal som innebar en hel del gråt från min sida är det mesta på banan igen. Allt är inte toppen men jag försöker att förändra det jag tror är rimligt och att förhålla mig till det som inte går att ändra. Jag betraktar mig inte som troende men finner "Sinnesrobönen" mycket tilltalande. Tidigare har jag bara känt till de inledande stroferna men nu när jag söker hittar jag följande längre version på Wikisource:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet

bara för att jag är i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid

hos en ensam.

Den talar verkligen direkt till mig! Jag funderar att skriva ut den och sätta upp på väggen på jobbet - alltid väcker den väl någon tanke hos någon alternativt provocerar....

Igår kände jag hur den smög sig på mig - förkylningen! Redan efter "Solsidan" kröp jag i säng och somnade rätt så omgående. Missade alltså vem som blev utröstad men ser idag att det blev Birro - ett helt OK resultat om ni frågar mig.

Hur som helst. Idag skulle jag dels ha suttit i sekretariatet på ett av barnens idrottsevenemang, dels ha gått bort med familjen på middag. Mitt gamla jag hade stängt av alla känslor och pressat mig igenom, jag var helt fenomenal att tränga undan vad jag egentligen kände. Nu har jag efter moget övervägande beslutat mig för att sekretariatet kommer fungera mig förutan (min underbara man + ytterligare en person kommer sitta där i alla fall) och att vi flyttar på kvällens middag längre fram. I ärlighetens namn tror jag inte att de är så oerhört trakterade av att träffa en nysande person så här i sportlovstider heller.

Att ställa om från att vara en person som i stort sett helt undertrycker alla egna behov till att lyssna på sin kropp och följa dess signaler är inte lätt. Man känner sig som en svikare, en som ingen kommer tycka om mm,mm. Men det ska gå!

Nu har det gått sådär länge igen sedan jag skrev något. Jag vet egentligen inte varför det blir sådana luckor, kanske är det prestationsångest som spökar?!

Sedan sist har jag hunnit genomföra min första riktigt tankekrävande insats på jobbet sedan jag kom tillbaka, tidigare har det mest varit "att göra". Jag avslutade det hela i onsdags förmiddags genom att skriva klart det sista och skicka iväg till övriga berörda parter per email. Det sammanföll dessutom med att min man var borta på tjänsteresa med övernattning måndag-tisdag så på onsdag eftermiddag blev jag SÅ TRÖTT. Mitt gamla jag hade haft svårt att acceptera detta utan malt på som vanligt, det nya jag förstår att tröttheten kräver vila så det har jag unnat mig! Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att tröttheten känns oroande - vad kommer jag att orka med på jobbet i fortsättningen? Jag försöker dock ta det lugnt och ta det som det kommer, det är OK hur det än blir!

Nu har vi ätit middag tillsammans, druckit fredagens rödvin och nu har ett av barnen gått på promenad med vovven till affären för att köpa läsk och glass till kvällens Let's dance. Vem hejar ni på? Jag håller på Claudia, framför allt efter att Agneta Sjödin åkte ur. Sen måste jag säga att jag hejar på Gudrun Schyman - vilken krutgumma hon är. Och samtidigt så välbevarad och snygg!

Ha en bra fredag kväll så lovar jag att bli bättre på att uppdatera!