Igår kom vi hem efter en helt underbar skidvecka. De första dagarna var fyra av barnen med men de två största åkte hem efter tre härliga skiddagar. Solen har lyst på oss så nu har jag fått en hel del fräknar vilket ser friskt och fräscht ut. Skidåkningen har varit helt underbar - Trysil är verkligen ett kanonområde. Nu kan även min minsta åka i svarta backar så det känns som om allt är möjligt i skidbackarna framöver. Hon är mycket stolt över att hon kan "susa ner i Högegga" (syns ungefär i mitten längst ner på kartan nedan). Sen måste jag få skryta med att jag åkte "Eksperten", en backe i 45 graders lutning, den syns som en ensam svart backe högst upp som går över en kam. När man står där vid kanten känns det som om backen lutar minst 70 grader...

Jag har ju varit usel på att uppdatera senaste veckan. Det beror på planering och packning inför en härlig skidsemester i Trysil. Nu är bara det sista kvar (det där som tar evigheter att få klart). Längre inlägg kommer när jag är tillbaka. Ha det bra!

Jag bestämde mig för att jobba lite kortare än vanligt idag, helt enkelt därför att jag ville hinna ta en långpromenad i det vackra vädret, fixa lite hemma och ta det lite lugnt innan jag hämtar barnen. I min gamla värld hade detta varit helt "otillåtet".

Jag var och pratade med min psykoterapeut på företagshälsovården idag. Vi pratade mycket kring värderingar och jag kom fram till att jag länge har haft ungefär samma värderingar, tid för familj är viktigt, hälsa är viktigt osv. Det jag missade var helt enkelt att för att få till det måste JAG bli viktig, JAG bli värdefull och VÄRD att tas om hand. Jag kallade det för att jag blivit mer självisk men min terapeut tyckte att en riktigare benämning var "sunt självhävdande". Förut hade jag hela tiden en känsla att jag "fuskade" om jag gjorde något för lätt för mig, om jag hade det bra osv. Jag hade bara "rätt" att bry mig om mig själv om jag först fixade allt annat inkl. omsorg om min familj. Vad jag inte förstod var att om jag aldrig ägnade mig själv någon omsorg dränerades jag till slut på energi. Helt plötsligt har uttrycket "ladda batterierna" fått en innebörd för mig.

Sedan i lördags är det något i luften som är annorlunda. Det är visserligen varmare men det är inte bara det. Det är något i luften som andas VÅR.

Idag har varit en bra dag. Jag har varit pigg, gått en härlig promenad med vår hund och fått mycket gjort. Jag försöker ju att inte pressa mig att göra saker om jag inte orkar men när jag väl orkar så är det ju väldigt skönt att få undan lite saker som ligger. Dagen avslutades med bio, jag och en god vän var och såg "An education". Kan varmt rekommenderas, framför allt för er som liksom jag är förtjusta i engelska miljöer.

Än så länge har kortisonsprayen och rinexinet hjälpt och jag tror att jag slipper antibiotika - yes!

Solen strålar från en klar himmel, snön gnistrar vit och det är inte speciellt kallt. Jag, min man och ett av barnen tog en ljuvlig vinterpromenad med vår hund. Känslan bådar gott inför Trysilresan!

Jag tänkte att det var dags för ytterligare en återblick på vad som har hänt med mina delmål som ni hittar här och den här gången tänkte jag skriva lite kring STRESS.

Jag har ju beskrivit för er hur otroligt värdefull den stresshanteringskurs jag gick var för mig. Det har gått ganska bra att hålla mina föresatser att inte känna stress utan hinna med träning, de roliga saker jag vill göra, handla och andra vardagliga sysslor osv. Nu när jag har gått upp på 75% insåg jag helt plötsligt att det är väldigt svårt att hinna få tid till allt. Då kommer stressen smygande och jag stryker det som "går" men som är viktigt för mig, naturlig motion som att gå och lämna barnen istället för att ta bilen, avsätta tid till träning osv. Efter ett samtal med min man i veckan bestämde vi att jag ska BÖRJA med att schemalägga just de sakerna och sedan blir det så mycket arbetstid som det blir. Om jag inte får ihop 75% får det lösas på något sätt (just nu ligger jag på + på flexen så det är ingen akut fara). Bara det faktum att jag börjar tänka så gör att jag slappnar av och känner tilltro till att det kommer lösa sig. Och vips börjar spänningshuvudvärken lösa upp sig.

Via mitt jobb kan man ansöka om att få en veckas rekreation på Masesgården. Jag skrev en ansökan med anledning av min sjukskrivning och diskbråcket och hur svårt det är att komma tillbaka ordentligt. Nu har jag fått reda på att min ansökan har blivit beviljad så nu åker jag den 5:e juni till underbara, härliga Masesgården. Jag har varit där vid ett tidigare tillfälle och jag är idel lovord! Jag är så underbart glad och tacksam att jag har getts den här chansen till rekreation.

På skärtorsdagen 2009 kl. 14 hade jag en återbesökstid hos företagshälsovården. Jag skulle träffa en sjuksköterska för att få reda på vad värdena visade utifrån de prover vi tagit någon vecka tidigare. Jag hade haft jättemycket att göra under veckan, jag minns att det var tre större saker jag skulle bli klar med men jag hann med nöd och näppe få klar en av dem. Med andan i halsen kom jag till mottagningen och fick där reda på att jag hade högt blodtryck, för stort midjemått, högt blodsocker, höga blodfetter och högt av det onda kolesterolet. De flesta värden var lätt avvikande så det var ingen akut fara på taket men sammantaget pekade de alla åt fel håll... Vi pratade under kanske en timme men det kändes hela tiden som om hon ville bli klar, jag var sista patienten på skärtorsdagen. Hon försökte få mig att bli lugn genom att diskutera vilka förändringar jag skulle genomföra för att få ner värdena och när jag kom därifrån höll jag ett papper där det stod "Spinning" under åtgärder. Min enda känsla var - och när ska jag hinna det?!

Direkt från företagshälsovården skyndade jag mig ner på stan. Min äldsta skulle kolla synen eftersom det framkommit att han inte såg helt bra när han skulle få intyg till körkortet. Han genomförde kontrollen och fick med sig bågar hem för att fundera över påsken. Därifrån skyndade jag mig sen hem för att hämta de två minsta på fritids och dagis. Båda två var sist kvar på respektive enhet och hade så varit i c:a en timme. Jag kände mig helt ofullkomlig som mamma...

På långfredagen tog vi båten till Gotland där vi har vårt fantastiska sommarställe. Alla ni som kommer ihåg påsken 2009 vet vilket fantastiskt väder vi hade, i alla fall i södra Sverige. Solen sken från klar himmel och jag gick långa promenader längs stränderna, genom hagarna och i skogen. I lurarna hade jag Men hallå! Vad väntar du på - livet är bara nu! som jag lånat av min sjukgymnast som också var min yoga-lärare. Jag ömsom grät, ömsom förbannade min situation. Boken handlar om de val vi gör i livet och hur de påverkar oss. Dess budskap träffade mig rakt i hjärtat - vad höll jag på med! Jag slet ut mig på jobbet och jag trivdes inte ens! Vad var poängen? Jag hade ju så fantastiskt mycket underbara saker i mitt liv, ändå mådde jag så dåligt och var faktiskt i dåligt fysiskt skick! Promenaderna var LÅNGA, jag skulle ju förbättra min hälsa! Följaktligen behövde jag mer att lyssna på så under helgen laddade jag ner Kärlekens olika ansikten från Load2hear (och blev fascinerad över att man kan få hem en ljudbok var man än befinner sig om man har en internetuppkoppling).

Båda böckerna är skrivna av Lena Nevander Friström. Hennes eget öde bidrog nog till min kraftiga reaktion. För att ni ska förstå citerar jag från www.nt.se:

-----

Hon levde som hon lärde

Norrköping

”Vi tänker för lite på döden. Om vi tänkte mer på den skulle vi slarva mindre med
oss själva och varandra. Livet är bara nu.”

Den 25 februari avled Lena Nevander Friström. Som socionom och legitimerad psykoterapeut var hon sedan länge ett välkänt namn och flitigt anlitad som föredragshållare för att tala om ledarutveckling, utbrändhet och om mänskliga relationer. Orden som citeras inledningsvis kommer från en NT-artikel sommaren 2004. Artikeln handlade om relationer, ett ämne som hon tyckte,  tänkte och pratade mycket om under årens lopp. För fyra månader sedan, i mitten av november 2007, återkom Lena Nevander Friström till samma tema när hon i en intervju här på Personligt berättade om sin sista bok Kärlekens olika ansikten.
Märkt av sjukdomen

?Det går inte att vänta till någon annan dag med att ge kärleksbevis. Nån annan dag kanske aldrig kommer?, förklarade hon. Då var hon märkt av sjukdom. Hon var 48 år när hon fick diagnosen tarmcancer. Metastaser från den ursprungliga tumören satte sig i lillhjärnan och i ryggen. Under loppet av två år opererades hon i hjärnan fyra gånger och i ryggen en gång.

I NT-intervjun berättade hon att hon var mer fylld av glädje och tacksamhet över
livet än någonsin. ?Jag har alltid varit sådan att jag vaknat varje ny morgon med glädje och varit nyfiken vad som ska komma?, förklarade Lena Nevander Friström.
Hon berättade att det var på sitt 50-årskalas - ?den första fest jag höll för mig själv i mitt liv? - hon bestämde sig för att skriva ytterligare en bok, en bok om
kärleken till maken Björn, de fyra döttrarna, vännerna, jobbet och djuren - en bok om kärleken till livet.

Ingenting var omöjligt

I en NT-intervju 1994 berättade hon om hur en händelse under uppväxten kom att prägla hennes vuxna liv. Hon växte upp i skånska Lomma och blev tidigt en hästflicka. Men att få en egen häst var inte ekonomiskt möjligt, tills den dag hon skrev kontrakt med en säljare och på avbetalning köpte sin häst Arak. Då gick hon i gymnasiet.

?Det har präglat mitt liv att jag som inte hade några pengar kunde få min häst. Då förstod jag att ingenting är omöjligt här i livet?, berättade hon.
Vilket hon bevisade redan under sin studietid i Lund där hon studerade på Socialhögskolan samtidigt som hon läste på universitetet, arbetade extra på lasarettet, spelade squash, dansade jazzbalett och deltog i studentspex.

Tillsammans med sin dåvarande man flyttade hon 1978 till Avesta i Dalarna, där hon först var kurator på lasarettet och därefter blev psykoterapeut inom barnpsykiatrin.

Brasilien och Kanada

Sammanlagt tog det nio år att bli legitimerad psykoterapeut och under årens lopp läste hon också kemi, astronomi, kriminologi och management. Familjen, som utökades med döttrarna Sofia, Åsa, Maria och Charlotta, bodde också utomlands i
perioder, i Brasilien och i Kanada. Vid flytten 1986 till Norrköping var yngsta dottern sex veckor.
Lena Nevander Friström började en tjänst som terapeut vid lasarettets  uxenpsykiatriska avdelning.

Startade företag

Tillsammans med sin nye make Björn Friström startade hon 1990 företaget
FriMed Consulting som med psykologisk kompetens erbjöd sina tjänster till företag som anställde personal för tjänstgöring utomlands. Under hela 1990-talet var Lena Nevander Friström en flitig föredragshållare. Sina kunskaper samlade hon i boken Fångad av arbete som gavs ut 1999, skriven av DN-journalisten Christina Zaar,
och handlade om arbetsnarkomani och utbrändhet.
I början av 2000-talet arbetade Lena Nevander Friström dels som privatpraktiserande psykoterapeut, dels med personal- och ledarutveckling
inom näringslivet. Hennes andra bok fick namnet Kränkta människor samarbetar
inte.

Två tjejvasor
När programmet Toppform med Blossom Tainton Lindqvist började spelas in av SVT Norrköping 2003 var Lena Nevander Friström en av experterna som anlitades.
Själv höll hon formen genom att bland annat delta i Tjejvasan 1998 och 2000.
Sedan december 2004 var Lena Nevander Friström bosatt i Gårdeby. Hon avled i sitt hem måndagen den 25 februari, en vecka före sin 54-årsdag.

-----

Jag vet inte om jag nog kan betona vikten av att jag hörde dessa böcker vid just det här tillfället. Den upplevelsen kom att bli helt avgörande för utvecklingen tiden närmast efter.

Att det har dröjt så länge med att jag skriver om dessa böcker beror på att jag fortfarande blir så berörd när jag tänker på dem och känslan jag hade när jag hörde dem. Om du någon gång har funderat på vad du ägnar ditt liv åt, läs eller lyssna på dessa böcker!

 

 

 

Läkaren konstaterade att jag hade mycket svullna slemhinnor i näsan och föreslog att jag skulle prova kortisonspray och rinexin i några dagar. Blir det inte bättre så blir det antibiotika i alla fall. Helst vill jag ju slippa för att inte skapa obalans mellan bakterier och svampar i kroppen men så här blir det ju väldigt jobbigt att ha det i längden. Och om en dryg vecka åker vi till Trysil för lite skidåkning - då vill jag vara så pigg som möjligt!

Här hittade jag en så härlig tävling på ekologiska hudvårdsprodukter. Var med du också!

Jag har insett att trycket över bihålorna inte vill ge med sig ännu efter tre veckor så nu har jag beställt läkartid idag. Nedan syns en bild (från 1177.se) över bihålornas placering, inte undra på att jag har ett tryck över kinder och panna hela tiden...

Jag har under den gångna veckan skrivit på ett dokument som egentligen utgjorde "hemläxan" för sista passet på den ledarskapsutbildning jag gick 2008/2009. Eftersom jag var sjukskriven då skrev jag inget men nu blev det alltså gjort. Bifogar först följebrevet jag skrev till de andra deltagarna på kursen inkl. kursledningen och därefter själva dokumentet. Ni som har följt mig här på bloggen kommer att känna igen mycket av det jag skriver. Jag väljer att anonymisera men som ni kan se framgår det vilken typ av jobb jag har ungefär - det bjuder jag på!

-----

Hej,

Jag har allt eftersom jag började jobba igen tagit hand om de papper som blev liggande när jag blev sjukskriven. I förra veckan hade turen kommit till att sortera allt som hade med ledarskapskursen att göra. Jag passade på att läsa igenom allt material vilket jag varmt rekommenderar er alla att göra - att med lite distans till kursen gå igenom och reflektera var väldigt givande. Bl.a. läste jag era reflexioner kring ledarskap och insåg att jag inte skrivit någon... Ryggmärgsreflexen var "jag har redan fått mitt intyg, alltså behöver jag inte". Den nya Fembarnsmamman insåg dock efter ett tag att jag inte bara ville skriva utan jag BEHÖVDE göra det som en summering av mina lärdomar hittills för att kunna gå vidare. Jag förväntar mig inte att ni ska läsa det men eftersom jag har fått era reflexioner skickar jag er mina.

Ha det så bra så hoppas jag att vi kan ses snart!

/Fembarnsmamman

-----

Reflexioner på ledarskap

Jag ska i det här dokumentet försöka sammanfatta mina tankar kring ledarskap utifrån den kurs i ledarskap jag gick läsåret 2008/2009. Under slutet av perioden blev jag sjukskriven för en arbetsrelaterad depression vilket gjorde att jag gick i samtalsterapi hos en psykoterapeut hos Länshälsan. Denna terapi ledde i sin tur till att jag fick gå en kurs i stresshantering under hösten 2009, också den i Länshälsans regi. När jag ser tillbaka på tiden mellan hösten 2008 och nu inser jag att mina tankar kring ledarskap innefattar lärdom både från ledarskapskursen, samtalsterapin och stresshanteringskursen. De hänger helt enkelt ihop för mig i den förändringsprocess som jag just nu befinner mig i. Jag ska nedan i 16 punkter sammanfatta mina viktigaste lärdomar från dessa tre för mig mycket viktiga byggstenar.

·         Jag kan inte ta ansvar för allt. Det innebär att jag måste inventera och definiera vad som är mitt ansvar inom en viss arbetsuppgift först och främst för mig själv. Sedan behöver jag vara tydlig gentemot min omgivning vad jag ser som mitt ansvarsområde och vad jag ser som deras. Det som inte är mitt ansvar måste jag sedan släppa och lita på att det utförs och om det inte gör det kan jag inte ta ansvar för det. Där jag har befunnit mig inom akademin har kulturen varit sådan att ansvar och befogenheter har varit väldigt luddigt formulerade vilket många gånger har varit förödande för mig.

·         Jag måste ha tydliga gränser mellan olika delar av mitt liv. När jag är på jobbet är det jobba jag ska göra och när jag är hemma ska jag inte jobba. Detta kan låta självklart men med de fria arbetstider som råder inom akademin kan jag ju jobba när som helst! Det innebär att jag alltid kan gå med barnen till tandläkaren, alltid kan vara hemma med sjuka barn osv. Istället kan jag ju jobba på kvällen/helgen/… Tro nu inte att jag alltid har gjort allt detta men bara det faktum att jag KAN göra det gör att jag känner att jag BORDE göra det vilket kan vara nog så stressande. Nu för jag in mina arbetstider i ett flexschema och vet därmed när jag har jobbat klart.

·         Jag kan ställa krav. Det faktum att jag nu har koll på mina arbetstider gör att jag också kan ställa rättmätiga krav utan att själv må dåligt av det. Om jag ska få ihop mina arbetstider måste jag begränsa mina åtaganden hemma och tvärtom kan jag inte jobba om jag är hemma med sjuka barn osv. Jag är inte längre tillgänglig dygnet runt för alla.

·         Tacka bara ja till det jag VILL. Tidigare har jag ofta tänkt att

o   det här erbjudandet kommer nog inte tillbaka så det är bäst jag passar på,

o   det här innebär en väldig chans att meritera mig,

o   jag förväntas nog tacka ja, annars är jag inte att räkna med,

o   …

Listan kan göras lång. Nu tänker jag förlita mig till min magkänsla och göra det som känns bra, inte nödvändigtvis det som ger mest meritpoäng.

·         Lev livet NU! Hänger intimt ihop med ovanstående. Jag har tidigare försakat mycket i nuet för att det ska bli bättre ”sen”. Nu inser jag att detta ”sen” troligen bara kommer om jag börjar nu.

·         Strunta i borden och måsten och vad andra tycker och tänker – mitt liv är mitt, inte andras. Jag har alltid varit så ängslig över hur jag uppfattas av min omgivning. Nu vill jag vara den jag ÄR, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara.

·         Var stolt över den jag är även fast jag inte utgör norm. Jag har ägnat så mycket energi åt att på olika sätt rättfärdiga att jag inte utgör normen. Genom att släta över, förlöjliga, demonstrativt lyfta fram att jag är annorlunda har jag ömsom krävt att bli respekterad ömsom bett om ursäkt. Nu vill jag bara vara, annorlunda eller inte. Sen har jag alltmer insett att det finns fler än jag som är ”annorlunda” på samma sätt som jag så att jag ibland får vara ”lika”.

·         Fokusera på lösningen. Jag hamnar lätt i en offerposition där jag vill älta och reda ut problem. Ibland kan det vara befogat men jag tror att det många gånger är mer fruktsamt att fundera på hur jag vill att det ska vara och hur jag ska nå dit.

·         Jag är inte ensam – sök och ge kovärme[1]. På vårt första internat med ledarskapsutbildningen pratade xxx om kovärme vilket gick rakt in i mig. Nu vill jag söka och ge stöd och kanske avstå uppdrag där jag tycker att jag är för ensam. Jag har också lärt mig att jag inte behöver alltid behöver leta så nära mig själv för att hitta stöd, ibland kan personer längre bort vara viktiga.

·         Jag kan inte förändra akademiska kulturen på egen hand. I fortsättningen ska jag koncentrera mig på att förändra det jag kan ”i det lilla” och sedan försöka hitta förhållningssätt till resten. Dessutom behöver jag anstränga mig att inför mig själv lyfta fram det som faktiskt är bra med mitt arbete och min arbetsplats.

·         Planering i kombination med flexibilitet. Jag upplevde tidigare att uppgifter bara kom vällande över mig utan att jag hann planera innan. På slutet innan jag blev sjukskriven kändes det som att jag förgäves försökte fånga de bollar som kastades på mig. Nu använder jag en god tid varje fredag och planerar kommande vecka ganska så detaljerat. Jag lägger in tidsmarginaler för sådant som kanske inte ”räknas” men som faktiskt tar tid (mail mm) och fördelar resten av tiden i hyfsad korrelation till hur jag är konterad (x% forskning, y% grundutbildning…) Tid före och efter möten planeras in så jag hinner förbereda och avsluta på ett rimligt sätt. Min veckoplanering synliggör också hur mycket tid som faktiskt finns för varje uppgift och vilken ambitionsnivå jag kan ägna den. Slutligen så är planeringen bara en planering. Barn blir sjuka, andra uppgifter dyker upp som man inte räknat med osv. Då gäller det att vara flexibel och hantera det utifrån de förutsättningar som finns. Jag har dock märkt att med grundplaneringen är det mycket enklare att hantera de ”avbrott” som uppstår.

·         Lägg ribban på rimlig nivå, sikta på ”good enough”. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Det innebär att jag har ställt enorma krav på min egen prestation och inte varit ”snäll” i min bedömning av mig själv. Nu arbetar jag stenhårt med att ställa rimliga krav på mig själv. Min planering ovan underlättar väldigt i det arbetet eftersom det blir tydligt hur mycket resurser som finns för resp. uppgift.

·         När jag ska satsa på resultat, ska jag göra det där det är roligt, inte för prestationen. Ibland är det kul och viktigt att känna att man har gjort något bra. Men då ska det vara för att JAG vill det, inte för att jag vill att ANDRA ska tycka att jag är duktig.

·         Processen viktig för helheten. Med den extrema målinriktning jag alltid har haft är det resultatet som har räknats, processens betydelse för att nå målet har varit av underordnad vikt. Man kan lugnt påstå att detsamma gäller för den arbetsmiljö jag har verkat i. Nu förstår jag att även saker som inte tydligt genererar resultat men som är viktiga för arbetsprocessen måste få ta tid. Det gäller både i individuellt arbete och vid arbete i grupp. Denna insikt gör att jag numera inte har lika svårt att sätta upp arbetstid i flexschemat som inte varit direkt resultatgivande.

·         Arbetsprocessen måste gå i cykler. Jag är närmast beroende av prestationer och de kickar bra resultat (och därigenom uppskattning av andra) ger mig. Det är naturligtvis på många sätt bra, jag kan relativt obekymrat sätta mig över att saker är jobbiga och se till att leverera när det gäller. Men medaljen har en baksida. Trots att det i stunden känns närmast euforiskt att prestera så orkar jag inte i längden! Dessutom är det faktiskt som med beroende av andra droger, prestationskickarna gör att jag strävar efter att nå ännu större kickar för att känna rusets välbehag. I den situationen är det väldigt lätt att hamna i en uppåtgående spiral där jag ständigt söker större och större kickar vilket naturligtvis medför en alltmer ökande press på prestation. Sammantaget innebär detta att även om den stress och press jag upplever många gånger kan beskrivas som positiv så MÅSTE tunga, krävande perioder varvas med perioder av betydligt slappare art. Perioder då man bara ”gör”, sorterar papper mm som inte är krävande på samma sätt och som ger andrum inför kommande ”prestationsperioder”.

·         Jag ska hålla länge - att ta hand om och vårda kropp och själ är därför inte lyx utan nödvändigt. Jag inte bara får utan bör också avsätta tid för mig själv . Fysisk och mental träning, god och nyttig mat, massage, avslappning, umgänge med familj och vänner, film, musik, böcker, ja allt som jag tycker om och som gör mig glad och lycklig är inte bara bra, det är också nödvändigt! När jag våren 2009 vid en hälsoundersökning fick klart för mig att flera av mina värden låg utanför rekommenderat intervall insåg jag på allvar att jag måste börja ta hand om mig själv. Jag ska också vara mer nöjd med mig själv, framför allt med de åldersförändringar som är ”normala”, de visar på att jag har erfarenhet.

 

Nu kan ju ovanstående sammanställning liknas vid tulipanaros, lätt att säga men svårt att göra. Under mitt förändringsarbete har jag kommit fram till en strategi som hittills fungerar bra för mig. Inom varje aspekt på förändring jobbar jag dels med inre förändring – mitt sätt att tänka, värdera mm., dels med yttre förändring – rutiner, sätt att göra mm. Jag ska kort nedan sammanfatta mina viktigaste erfarenheter hittills.

·         Inre förändring. I mitt fall handlar det väldigt mycket om att i olika avseende byta belöningssystem. Från att ha haft ett stort behov av yttre bekräftelse via prestationer måste jag övergå till att hitta sätt att bekräfta och belöna mig själv. Man kan också kalla det att övergå från att ha bra självförtroende till att ha bra självkänsla. Det handlar väldigt mycket om att känna tillit och våga under den här processen eftersom under tiden den pågår uppstår lätt ett glapp i bekräftelse. Från att vara bekräftad av andra genom uppskattning för mina prestationer och omsorg om andra måste jag flytta fokus till att bekräfta mig själv. I övergången uppstår glappet, man är helt enkelt rädd för att tappa omgivningens uppskattning samtidigt som man ännu inte är trygg i att ens egen bekräftelse kommer räcka till. Utan min samtalsterapi och stresshanteringskurs hade detta varit mycket svårare att ”våga”.

·         Yttre förändring. Här handlar det om att förändra sättet man gör, byta rutiner osv för att hamna i den vardag man vill ha. Om det exempelvis handlar om att börja planera min arbetsvecka så måste jag börja leta sätt att göra planeringen och sedan så smått börja göra en planering. Är det istället att sätta upp tydliga gränser för arbetsliv och privatliv måste jag hitta ett smart och effektivt sätt att bokföra min arbetstid. Jag måste också sätta upp enkla regler som jag vill ska gälla för att underlätta att jag genomför förändringen (ex. jag ska inte läsa jobbmail på kvällar och helger och inte läsa privatmail på arbetstid). I denna yttre process har jag haft stor hjälp av att prata med personer jag tycker om och känner förtroende för och höra hur de gör. Sen tar jag det jag tycker verkar bra och anpassar till mina behov. Systemen och reglerna ska passa just mina syften och underlätta för mig. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att göra dessa yttre förändringar I SMÅ STEG. Dels för att det är så oerhört lätt att bli missnöjd med sig själv annars vilket i sin tur gör att man ger upp, dels för att man måste hinna känna efter vilka saker som känns bra och vilka man ska förändra ytterligare.

·         Inre och yttre förändring i harmoni. Slutligen gäller det att få ens inre system att harmoniera med det sätt man gör. Det är helt enkelt meningslöst att genomföra en yttre förändring om mina inre värderingar är sådana att jag mår dåligt av de den yttre förändringen.  Om jag exempelvis på ett intellektuellt plan tycker att jag ska jobba mindre och faktiskt börjar gå hem tidigare från jobbet men hela tiden är stressad hemma över att jag inte jobbar är inte mycket vunnet med förändringen. Här får man jobba på två fronter, den inre och den yttre förändringen tills de möts på ett ställe som känns bra. Jag är just nu i början av processen att hitta ställen som känns bra för mig. Det häftiga är att jag börjar ana att det är en livslång process.

Efter ovanstående kan man ju undra vad min inställning till att vara ledare i arbetslivet är. Lika säkert som jag sa ja innan ledarskapskursen började och lika säkert som jag sa nej när jag blev sjukskriven, nästan lika säkert säger jag nu också ja. Skillnaden mot det första ja:et är dock enormt. Jag tänker på ett eventuellt ledarskap på ett annat sätt nu och kommer att ta mig an det på ett helt annorlunda sätt. Men faktum är att jag redan har två mindre formella ledningsuppdrag som jag ser mycket fram emot. Dels har jag tackat ja till att vara ledare för ett av avdelningens tre lärarlag, dels leder jag ett kollokvium som diskuterar forskningsfrågor relaterade till den typen av forskning jag bedriver.

/Fembarnsmamman

---

[1] http://www.creofant.se/skrivet/nyskrivet/cs/kovarme.html

Efter en närmast koma-aktig helg är jag äntligen lite piggare. Jag vet ju från när jag gick upp till 25% resp. 50% arbetstid att omställningen medför en enorm trötthet. Sen är ju marginalerna rent tidsmässigt så mycket mindre nu vid 75% att det känns som om det inte finns någon tid alls över. Men peppar, peppar, idag har jag känt mig en smula piggare så det finns hopp om livet :-)