En ny livsstil!

Idag vaknade jag redan strax efter klockan 5 - och var pigg! Jag hade planerat att yoga i morse men eftersom jag är lite förkyld och hade mer ont i halsen än vad jag hade hoppats på beslutade jag mig för att strunta i det. Istället styrde jag kosan mot jobbet där jag var redan 7.25. Det var MYCKET längesen (om någonsin...) som jag var där så tidigt. Hann med mycket jox som blivit liggande på sistone. Känns mycket skönt. Nu är jag hemma i soffan och ska vila en halvtimme innan promenad med vovven och hämtning av barnen väntar.

Nu har det varit ett tag igen. Jag har bestämt mig för att låta det vara så, ibland har jag ett större behov av att skriva, ibland mindre. Istället för att pressa mig till att skriva tänker jag låta mitt skrivande följa min lust att skriva. Det blir bäst så!

Nu jobbar jag 60% på min arbetsplats. Det passar perfekt, jag hinner med mycket bättre det jag vill och går inte upp i varv lika lätt. Jag har beställt och fått mina nya inlägg som gör att jag faktiskt kan gå utan att få superont på en gång. Kort och gott så känns det mesta helt fantastiskt bra. Vi har precis firat tre av familjens medlemmar med anledning av deras födelsedagar som alla faller inom en vecka. Femton personer var vi hemma som åt lunch med tårta och presenter. Det var mycket lyckat och jag är inte alls lika stressad som jag brukar. Det känns som om jag nu faktiskt klarar av punkt tre av de mål som jag formulerade här, Kunna ha en middag hemma utan att bli jättestressad och få ont i huvudet.

Två av de övriga målen tycker jag att jag redan klarat av. Det första - Kunna jobba 75% och må bra - har jag i och för sig inte klarat eftersom jag faktiskt inte arbetar 75% på mitt jobb. Samtidigt tycker jag att det är ännu starkare att jag har kunna känna efter och komma fram till att 60% är vad som passar mig och faktiskt genomföra det. Målet När jag erbjuds/ombeds utföra uppdrag ska jag kunna tacka nej har jag kanske inte testat fullt ut ännu eftersom jag inte har blivit erbjuden något väldigt prestigefyllt. Dock känner jag mig rent generellt mycket mindre benägen att "uppnå" saker utan är mer uppfylld av hur det är just nu. Mår jag bra nu så är det bra vart det än leder.

Målet Kunna ta tillfällig stress och ändå komma tillbaka i jämvikt är just nu under prövning. Förra veckan innebar ovanligt mycket jobb för mig (sedan jag blev sjukskriven alltså). Nu gäller det att klara av att få pendeln att svänga tillbaka. Det ska gå!

60% på arbetet blir det framöver för mig. Det känns så bra! Nu kommer det att finnas tid för det nya i mitt liv - motion, god och näringsriktig mat och framför allt TID för mig och mina nära och kära.

Oj oj oj, vad dålig jag har varit på att uppdatera. Jag vet inte riktigt vart all tid har tagit vägen, det har bara rullat på. Min plan är att återkomma med en längre uppdatering inom kort men jag vill bara meddela att det mesta är riktigt bra. Familjen (utom äldstingen av barnen som ville passa på att ha lite egen tid hemmavid) har varit på en kryssning till Tallin där vi hade dag-SPA förbokat. Alla fick välja en entimmesbehandling vilket var helt underbart. Kul att se att även de minsta barnen kunde slappna av och så totalt njuta av massagen.

Igår kom vi hem efter en helt underbar skidvecka. De första dagarna var fyra av barnen med men de två största åkte hem efter tre härliga skiddagar. Solen har lyst på oss så nu har jag fått en hel del fräknar vilket ser friskt och fräscht ut. Skidåkningen har varit helt underbar - Trysil är verkligen ett kanonområde. Nu kan även min minsta åka i svarta backar så det känns som om allt är möjligt i skidbackarna framöver. Hon är mycket stolt över att hon kan "susa ner i Högegga" (syns ungefär i mitten längst ner på kartan nedan). Sen måste jag få skryta med att jag åkte "Eksperten", en backe i 45 graders lutning, den syns som en ensam svart backe högst upp som går över en kam. När man står där vid kanten känns det som om backen lutar minst 70 grader...

Jag har ju varit usel på att uppdatera senaste veckan. Det beror på planering och packning inför en härlig skidsemester i Trysil. Nu är bara det sista kvar (det där som tar evigheter att få klart). Längre inlägg kommer när jag är tillbaka. Ha det bra!

Jag bestämde mig för att jobba lite kortare än vanligt idag, helt enkelt därför att jag ville hinna ta en långpromenad i det vackra vädret, fixa lite hemma och ta det lite lugnt innan jag hämtar barnen. I min gamla värld hade detta varit helt "otillåtet".

Jag var och pratade med min psykoterapeut på företagshälsovården idag. Vi pratade mycket kring värderingar och jag kom fram till att jag länge har haft ungefär samma värderingar, tid för familj är viktigt, hälsa är viktigt osv. Det jag missade var helt enkelt att för att få till det måste JAG bli viktig, JAG bli värdefull och VÄRD att tas om hand. Jag kallade det för att jag blivit mer självisk men min terapeut tyckte att en riktigare benämning var "sunt självhävdande". Förut hade jag hela tiden en känsla att jag "fuskade" om jag gjorde något för lätt för mig, om jag hade det bra osv. Jag hade bara "rätt" att bry mig om mig själv om jag först fixade allt annat inkl. omsorg om min familj. Vad jag inte förstod var att om jag aldrig ägnade mig själv någon omsorg dränerades jag till slut på energi. Helt plötsligt har uttrycket "ladda batterierna" fått en innebörd för mig.

Sedan i lördags är det något i luften som är annorlunda. Det är visserligen varmare men det är inte bara det. Det är något i luften som andas VÅR.

Idag har varit en bra dag. Jag har varit pigg, gått en härlig promenad med vår hund och fått mycket gjort. Jag försöker ju att inte pressa mig att göra saker om jag inte orkar men när jag väl orkar så är det ju väldigt skönt att få undan lite saker som ligger. Dagen avslutades med bio, jag och en god vän var och såg "An education". Kan varmt rekommenderas, framför allt för er som liksom jag är förtjusta i engelska miljöer.

Än så länge har kortisonsprayen och rinexinet hjälpt och jag tror att jag slipper antibiotika - yes!

Solen strålar från en klar himmel, snön gnistrar vit och det är inte speciellt kallt. Jag, min man och ett av barnen tog en ljuvlig vinterpromenad med vår hund. Känslan bådar gott inför Trysilresan!

Via mitt jobb kan man ansöka om att få en veckas rekreation på Masesgården. Jag skrev en ansökan med anledning av min sjukskrivning och diskbråcket och hur svårt det är att komma tillbaka ordentligt. Nu har jag fått reda på att min ansökan har blivit beviljad så nu åker jag den 5:e juni till underbara, härliga Masesgården. Jag har varit där vid ett tidigare tillfälle och jag är idel lovord! Jag är så underbart glad och tacksam att jag har getts den här chansen till rekreation.

Läkaren konstaterade att jag hade mycket svullna slemhinnor i näsan och föreslog att jag skulle prova kortisonspray och rinexin i några dagar. Blir det inte bättre så blir det antibiotika i alla fall. Helst vill jag ju slippa för att inte skapa obalans mellan bakterier och svampar i kroppen men så här blir det ju väldigt jobbigt att ha det i längden. Och om en dryg vecka åker vi till Trysil för lite skidåkning - då vill jag vara så pigg som möjligt!

Här hittade jag en så härlig tävling på ekologiska hudvårdsprodukter. Var med du också!

Jag har insett att trycket över bihålorna inte vill ge med sig ännu efter tre veckor så nu har jag beställt läkartid idag. Nedan syns en bild (från 1177.se) över bihålornas placering, inte undra på att jag har ett tryck över kinder och panna hela tiden...

Jag har under den gångna veckan skrivit på ett dokument som egentligen utgjorde "hemläxan" för sista passet på den ledarskapsutbildning jag gick 2008/2009. Eftersom jag var sjukskriven då skrev jag inget men nu blev det alltså gjort. Bifogar först följebrevet jag skrev till de andra deltagarna på kursen inkl. kursledningen och därefter själva dokumentet. Ni som har följt mig här på bloggen kommer att känna igen mycket av det jag skriver. Jag väljer att anonymisera men som ni kan se framgår det vilken typ av jobb jag har ungefär - det bjuder jag på!

-----

Hej,

Jag har allt eftersom jag började jobba igen tagit hand om de papper som blev liggande när jag blev sjukskriven. I förra veckan hade turen kommit till att sortera allt som hade med ledarskapskursen att göra. Jag passade på att läsa igenom allt material vilket jag varmt rekommenderar er alla att göra - att med lite distans till kursen gå igenom och reflektera var väldigt givande. Bl.a. läste jag era reflexioner kring ledarskap och insåg att jag inte skrivit någon... Ryggmärgsreflexen var "jag har redan fått mitt intyg, alltså behöver jag inte". Den nya Fembarnsmamman insåg dock efter ett tag att jag inte bara ville skriva utan jag BEHÖVDE göra det som en summering av mina lärdomar hittills för att kunna gå vidare. Jag förväntar mig inte att ni ska läsa det men eftersom jag har fått era reflexioner skickar jag er mina.

Ha det så bra så hoppas jag att vi kan ses snart!

/Fembarnsmamman

-----

Reflexioner på ledarskap

Jag ska i det här dokumentet försöka sammanfatta mina tankar kring ledarskap utifrån den kurs i ledarskap jag gick läsåret 2008/2009. Under slutet av perioden blev jag sjukskriven för en arbetsrelaterad depression vilket gjorde att jag gick i samtalsterapi hos en psykoterapeut hos Länshälsan. Denna terapi ledde i sin tur till att jag fick gå en kurs i stresshantering under hösten 2009, också den i Länshälsans regi. När jag ser tillbaka på tiden mellan hösten 2008 och nu inser jag att mina tankar kring ledarskap innefattar lärdom både från ledarskapskursen, samtalsterapin och stresshanteringskursen. De hänger helt enkelt ihop för mig i den förändringsprocess som jag just nu befinner mig i. Jag ska nedan i 16 punkter sammanfatta mina viktigaste lärdomar från dessa tre för mig mycket viktiga byggstenar.

·         Jag kan inte ta ansvar för allt. Det innebär att jag måste inventera och definiera vad som är mitt ansvar inom en viss arbetsuppgift först och främst för mig själv. Sedan behöver jag vara tydlig gentemot min omgivning vad jag ser som mitt ansvarsområde och vad jag ser som deras. Det som inte är mitt ansvar måste jag sedan släppa och lita på att det utförs och om det inte gör det kan jag inte ta ansvar för det. Där jag har befunnit mig inom akademin har kulturen varit sådan att ansvar och befogenheter har varit väldigt luddigt formulerade vilket många gånger har varit förödande för mig.

·         Jag måste ha tydliga gränser mellan olika delar av mitt liv. När jag är på jobbet är det jobba jag ska göra och när jag är hemma ska jag inte jobba. Detta kan låta självklart men med de fria arbetstider som råder inom akademin kan jag ju jobba när som helst! Det innebär att jag alltid kan gå med barnen till tandläkaren, alltid kan vara hemma med sjuka barn osv. Istället kan jag ju jobba på kvällen/helgen/… Tro nu inte att jag alltid har gjort allt detta men bara det faktum att jag KAN göra det gör att jag känner att jag BORDE göra det vilket kan vara nog så stressande. Nu för jag in mina arbetstider i ett flexschema och vet därmed när jag har jobbat klart.

·         Jag kan ställa krav. Det faktum att jag nu har koll på mina arbetstider gör att jag också kan ställa rättmätiga krav utan att själv må dåligt av det. Om jag ska få ihop mina arbetstider måste jag begränsa mina åtaganden hemma och tvärtom kan jag inte jobba om jag är hemma med sjuka barn osv. Jag är inte längre tillgänglig dygnet runt för alla.

·         Tacka bara ja till det jag VILL. Tidigare har jag ofta tänkt att

o   det här erbjudandet kommer nog inte tillbaka så det är bäst jag passar på,

o   det här innebär en väldig chans att meritera mig,

o   jag förväntas nog tacka ja, annars är jag inte att räkna med,

o   …

Listan kan göras lång. Nu tänker jag förlita mig till min magkänsla och göra det som känns bra, inte nödvändigtvis det som ger mest meritpoäng.

·         Lev livet NU! Hänger intimt ihop med ovanstående. Jag har tidigare försakat mycket i nuet för att det ska bli bättre ”sen”. Nu inser jag att detta ”sen” troligen bara kommer om jag börjar nu.

·         Strunta i borden och måsten och vad andra tycker och tänker – mitt liv är mitt, inte andras. Jag har alltid varit så ängslig över hur jag uppfattas av min omgivning. Nu vill jag vara den jag ÄR, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara.

·         Var stolt över den jag är även fast jag inte utgör norm. Jag har ägnat så mycket energi åt att på olika sätt rättfärdiga att jag inte utgör normen. Genom att släta över, förlöjliga, demonstrativt lyfta fram att jag är annorlunda har jag ömsom krävt att bli respekterad ömsom bett om ursäkt. Nu vill jag bara vara, annorlunda eller inte. Sen har jag alltmer insett att det finns fler än jag som är ”annorlunda” på samma sätt som jag så att jag ibland får vara ”lika”.

·         Fokusera på lösningen. Jag hamnar lätt i en offerposition där jag vill älta och reda ut problem. Ibland kan det vara befogat men jag tror att det många gånger är mer fruktsamt att fundera på hur jag vill att det ska vara och hur jag ska nå dit.

·         Jag är inte ensam – sök och ge kovärme[1]. På vårt första internat med ledarskapsutbildningen pratade xxx om kovärme vilket gick rakt in i mig. Nu vill jag söka och ge stöd och kanske avstå uppdrag där jag tycker att jag är för ensam. Jag har också lärt mig att jag inte behöver alltid behöver leta så nära mig själv för att hitta stöd, ibland kan personer längre bort vara viktiga.

·         Jag kan inte förändra akademiska kulturen på egen hand. I fortsättningen ska jag koncentrera mig på att förändra det jag kan ”i det lilla” och sedan försöka hitta förhållningssätt till resten. Dessutom behöver jag anstränga mig att inför mig själv lyfta fram det som faktiskt är bra med mitt arbete och min arbetsplats.

·         Planering i kombination med flexibilitet. Jag upplevde tidigare att uppgifter bara kom vällande över mig utan att jag hann planera innan. På slutet innan jag blev sjukskriven kändes det som att jag förgäves försökte fånga de bollar som kastades på mig. Nu använder jag en god tid varje fredag och planerar kommande vecka ganska så detaljerat. Jag lägger in tidsmarginaler för sådant som kanske inte ”räknas” men som faktiskt tar tid (mail mm) och fördelar resten av tiden i hyfsad korrelation till hur jag är konterad (x% forskning, y% grundutbildning…) Tid före och efter möten planeras in så jag hinner förbereda och avsluta på ett rimligt sätt. Min veckoplanering synliggör också hur mycket tid som faktiskt finns för varje uppgift och vilken ambitionsnivå jag kan ägna den. Slutligen så är planeringen bara en planering. Barn blir sjuka, andra uppgifter dyker upp som man inte räknat med osv. Då gäller det att vara flexibel och hantera det utifrån de förutsättningar som finns. Jag har dock märkt att med grundplaneringen är det mycket enklare att hantera de ”avbrott” som uppstår.

·         Lägg ribban på rimlig nivå, sikta på ”good enough”. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Det innebär att jag har ställt enorma krav på min egen prestation och inte varit ”snäll” i min bedömning av mig själv. Nu arbetar jag stenhårt med att ställa rimliga krav på mig själv. Min planering ovan underlättar väldigt i det arbetet eftersom det blir tydligt hur mycket resurser som finns för resp. uppgift.

·         När jag ska satsa på resultat, ska jag göra det där det är roligt, inte för prestationen. Ibland är det kul och viktigt att känna att man har gjort något bra. Men då ska det vara för att JAG vill det, inte för att jag vill att ANDRA ska tycka att jag är duktig.

·         Processen viktig för helheten. Med den extrema målinriktning jag alltid har haft är det resultatet som har räknats, processens betydelse för att nå målet har varit av underordnad vikt. Man kan lugnt påstå att detsamma gäller för den arbetsmiljö jag har verkat i. Nu förstår jag att även saker som inte tydligt genererar resultat men som är viktiga för arbetsprocessen måste få ta tid. Det gäller både i individuellt arbete och vid arbete i grupp. Denna insikt gör att jag numera inte har lika svårt att sätta upp arbetstid i flexschemat som inte varit direkt resultatgivande.

·         Arbetsprocessen måste gå i cykler. Jag är närmast beroende av prestationer och de kickar bra resultat (och därigenom uppskattning av andra) ger mig. Det är naturligtvis på många sätt bra, jag kan relativt obekymrat sätta mig över att saker är jobbiga och se till att leverera när det gäller. Men medaljen har en baksida. Trots att det i stunden känns närmast euforiskt att prestera så orkar jag inte i längden! Dessutom är det faktiskt som med beroende av andra droger, prestationskickarna gör att jag strävar efter att nå ännu större kickar för att känna rusets välbehag. I den situationen är det väldigt lätt att hamna i en uppåtgående spiral där jag ständigt söker större och större kickar vilket naturligtvis medför en alltmer ökande press på prestation. Sammantaget innebär detta att även om den stress och press jag upplever många gånger kan beskrivas som positiv så MÅSTE tunga, krävande perioder varvas med perioder av betydligt slappare art. Perioder då man bara ”gör”, sorterar papper mm som inte är krävande på samma sätt och som ger andrum inför kommande ”prestationsperioder”.

·         Jag ska hålla länge - att ta hand om och vårda kropp och själ är därför inte lyx utan nödvändigt. Jag inte bara får utan bör också avsätta tid för mig själv . Fysisk och mental träning, god och nyttig mat, massage, avslappning, umgänge med familj och vänner, film, musik, böcker, ja allt som jag tycker om och som gör mig glad och lycklig är inte bara bra, det är också nödvändigt! När jag våren 2009 vid en hälsoundersökning fick klart för mig att flera av mina värden låg utanför rekommenderat intervall insåg jag på allvar att jag måste börja ta hand om mig själv. Jag ska också vara mer nöjd med mig själv, framför allt med de åldersförändringar som är ”normala”, de visar på att jag har erfarenhet.

 

Nu kan ju ovanstående sammanställning liknas vid tulipanaros, lätt att säga men svårt att göra. Under mitt förändringsarbete har jag kommit fram till en strategi som hittills fungerar bra för mig. Inom varje aspekt på förändring jobbar jag dels med inre förändring – mitt sätt att tänka, värdera mm., dels med yttre förändring – rutiner, sätt att göra mm. Jag ska kort nedan sammanfatta mina viktigaste erfarenheter hittills.

·         Inre förändring. I mitt fall handlar det väldigt mycket om att i olika avseende byta belöningssystem. Från att ha haft ett stort behov av yttre bekräftelse via prestationer måste jag övergå till att hitta sätt att bekräfta och belöna mig själv. Man kan också kalla det att övergå från att ha bra självförtroende till att ha bra självkänsla. Det handlar väldigt mycket om att känna tillit och våga under den här processen eftersom under tiden den pågår uppstår lätt ett glapp i bekräftelse. Från att vara bekräftad av andra genom uppskattning för mina prestationer och omsorg om andra måste jag flytta fokus till att bekräfta mig själv. I övergången uppstår glappet, man är helt enkelt rädd för att tappa omgivningens uppskattning samtidigt som man ännu inte är trygg i att ens egen bekräftelse kommer räcka till. Utan min samtalsterapi och stresshanteringskurs hade detta varit mycket svårare att ”våga”.

·         Yttre förändring. Här handlar det om att förändra sättet man gör, byta rutiner osv för att hamna i den vardag man vill ha. Om det exempelvis handlar om att börja planera min arbetsvecka så måste jag börja leta sätt att göra planeringen och sedan så smått börja göra en planering. Är det istället att sätta upp tydliga gränser för arbetsliv och privatliv måste jag hitta ett smart och effektivt sätt att bokföra min arbetstid. Jag måste också sätta upp enkla regler som jag vill ska gälla för att underlätta att jag genomför förändringen (ex. jag ska inte läsa jobbmail på kvällar och helger och inte läsa privatmail på arbetstid). I denna yttre process har jag haft stor hjälp av att prata med personer jag tycker om och känner förtroende för och höra hur de gör. Sen tar jag det jag tycker verkar bra och anpassar till mina behov. Systemen och reglerna ska passa just mina syften och underlätta för mig. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att göra dessa yttre förändringar I SMÅ STEG. Dels för att det är så oerhört lätt att bli missnöjd med sig själv annars vilket i sin tur gör att man ger upp, dels för att man måste hinna känna efter vilka saker som känns bra och vilka man ska förändra ytterligare.

·         Inre och yttre förändring i harmoni. Slutligen gäller det att få ens inre system att harmoniera med det sätt man gör. Det är helt enkelt meningslöst att genomföra en yttre förändring om mina inre värderingar är sådana att jag mår dåligt av de den yttre förändringen.  Om jag exempelvis på ett intellektuellt plan tycker att jag ska jobba mindre och faktiskt börjar gå hem tidigare från jobbet men hela tiden är stressad hemma över att jag inte jobbar är inte mycket vunnet med förändringen. Här får man jobba på två fronter, den inre och den yttre förändringen tills de möts på ett ställe som känns bra. Jag är just nu i början av processen att hitta ställen som känns bra för mig. Det häftiga är att jag börjar ana att det är en livslång process.

Efter ovanstående kan man ju undra vad min inställning till att vara ledare i arbetslivet är. Lika säkert som jag sa ja innan ledarskapskursen började och lika säkert som jag sa nej när jag blev sjukskriven, nästan lika säkert säger jag nu också ja. Skillnaden mot det första ja:et är dock enormt. Jag tänker på ett eventuellt ledarskap på ett annat sätt nu och kommer att ta mig an det på ett helt annorlunda sätt. Men faktum är att jag redan har två mindre formella ledningsuppdrag som jag ser mycket fram emot. Dels har jag tackat ja till att vara ledare för ett av avdelningens tre lärarlag, dels leder jag ett kollokvium som diskuterar forskningsfrågor relaterade till den typen av forskning jag bedriver.

/Fembarnsmamman

---

[1] http://www.creofant.se/skrivet/nyskrivet/cs/kovarme.html

Efter en närmast koma-aktig helg är jag äntligen lite piggare. Jag vet ju från när jag gick upp till 25% resp. 50% arbetstid att omställningen medför en enorm trötthet. Sen är ju marginalerna rent tidsmässigt så mycket mindre nu vid 75% att det känns som om det inte finns någon tid alls över. Men peppar, peppar, idag har jag känt mig en smula piggare så det finns hopp om livet :-)

Nu har jag äntligen gjort det. Det är så läskigt innan men sen är man så nöjd när det är gjort. Hoppas att trycket i bihålorna börjar släppa nu!

Då och då blir man ju väldigt trött. Som jag har beskrivit här har jag varit otroligt trött de senaste dagarna, antagligen pga att jag nu gått upp till 75%. Igår när jag var på väg hem från jobbet för att hämta barn på fritids och dagis var jag så där jättetrött. Förr hade det inneburit att jag hade spänt mig för att orka, planerat framåt hur jag skulle hämta (om jag går in och stryker så får barnet hämta sina saker,....), hur vi ska göra när vi kommer hem, vad vi skulle ha till middag, när jag behövde börja förbereda den osv. Listan kan göras lång, jag hanterade helt enkelt tröttheten med att bokstavligt talat "bita ihop", man kunde rent fysiskt känna det som en enorm spänning i bröstryggen som senare genererade en enorm spänningshuvudvärk.

Nu hanterar jag tröttheten på precis motsatt sätt. Istället för att spänna mig gör jag precis tvärtom, jag är helt avslappnad, funderar inte framåt utan är i nuet i trygg förvissning om att det mesta kommer att gå bra i alla fall. Det som blir tokigt är i regel inte så farligt, ofta är oron inför missöden jobbigare än själva missödet. När jag kommer fram till respektive barn är jag inte stressad, vi har inte bråttom (jag har så absolut långt det går planerat så att vi oerhört sällan hamnar i reell tidsnöd) utan det får ta den tid det tar. När vi kommer hem tar vi det lugnt, jag börjar aldrig direkt med matlagning mm utan jag tar mig tid att vila en stund.

Jag tänkter ibland på min farmor som ofta sa "var dag har nog av sin egen plåga". Det är ju ett ganska tråkigt sätt att uttrycka det men det ligger en hel del i det.

Nu har jag ju som jag sagt varit extremt trött på sistone och dessutom inte blivit fri från min förkylning utan besväras av visst tryck i bihålorna. Idag är jag hemma med ett barn som har ont i huvudet. Jag tror jag ska försöka få en stund på shaktimattan och också använda min neti.

Som ni kanske märker har jag kommit igång på allvar med skrivandet här på bloggen. Helt plötsligt är det som om skrivandet inte längre känns som en prestation utan som terapi. När jag fnular på formuleringar, hur jag ska uttrycka känslor mm. så trillar saker på plats och jag kommer vidare ett snäpp till i min förändringsprocess. Det är så häftigt!

Någonting som jag INTE hade räknat med i och med min livsstilsförändring var att jag skule börja fundera på vad som är livets mening. Jag kan inte påstå att jag tidigare tyckte att livets mening var att "komma uppåt" men att det på något sätt låg i linje med att prestera, åstadkomma, bidra till samhällets utveckling osv., så tänkte jag nog i alla fall. Men nu, hur ska jag förhålla mig nu? Är livets mening att må bra? Vad är vitsen med det förutom för mig själv? Blir inte det extremt ego-centrerat? Det känns lite vacklande just nu - har jag rätt att ha som målsättning att må bra själv??? Trots vacklandet är det lite spännande att fundera i dessa banor!

Kroppen är otroligt sinnrikt konstruerad. När kroppen behöver energi känner vi hunger och tillför därför mat = energi. Om vi blir trötta sover vi och laddar på så sätt batterierna, om vi fryser kan vi ta på oss mer kläder för att bli varmare osv. Via kroppens signaler kan vi alltså få reda på vad som behövs och på så sätt tillgodose dess behov. När kroppen länge har signalerat att den pga för hög arbetsbelastning är fullkomligt slut och vi dövar känslorna för stunden genom att exempelvis äta något sött (= ångestdämpande) blir kroppen fullkomligt förvirrad. Vi tappar bort den rätta kopplingen signal - åtgärd och det blir kortslutning i systemet. Jag tror att det är precis det som händer många som är utbrända, överviktiga osv., vi har alltför länge struntat i att lyssna på kroppens signaler och istället tröstat kroppen med fel saker. Att hitta tillbaka till de rätta reaktionerna på kroppens signaler tar tid, det var så länge sedan vi kopplade rätt!