Tillgänglighet

I mitt "tidigare liv" var jag ständigt tillgänglig. Jag var hela tiden orolig att jag inte presterade tillräckligt på jobbet och kollade av mail hemma för att se att ingen var arg eller tyckte att jag hade gjort något dåligt. På samma sätt var jag ständigt tillgänglig för familjen, med förtroendearbetstid kunde jag ju alltid ta alla barnens besök hos tandläkare, hjälpa till med skjutsningar hit och dit osv. Tro nu inte att jag alltid gjorde allt men jag kände hela tiden att jag BORDE vilket innebar en nog så stor stress. Konsekvensen av allt detta var att jag ALDRIG reserverade tid för mig själv. Så här med lite distans förstår jag hur oerhört förödande det är att aldrig ha tid för sig själv. Hur ska man orka ta hand om andra när man aldrig tar hand om sig själv?

Hur gör jag nu då? Jo, jag strukturerar upp tiden så gott det går, ser till att jag jobbar den tid jag ska och bokför den i ett flexdokument. På så sätt vet jag att jag har gjort tillräckligt eftersom jag numera definierar att jag är klar när jag har jobbat den tid jag ska. Tidigare mätte jag bara mitt arbete i prestation, absolut inte i tid. Det innebar att jag la en enorm press på mig själv att prestera maximalt på minimal tid för att frigöra tid för familjen. I och med att jag är klar med jobbet när jag kommer hem kan jag med gott samvete lägga tiden på mig själv och familjen. Förr hade jag alltid massor med saker som jag "måste" eller "borde" göra. Nu gör jag allt jag kan för att inte tänka i sådana termer utan jag vilar, ser på film, läser, umgås med barnen mm med gott samvete. Om jag har lust fixar jag något här hemma men jag gör allt jag kan för att INTE känna att jag måste eller borde. Handling, matlagning, nattning, hundpromenader har vi delat upp i familjen på förhand så att alla vet när man bidrar och när man med gott samvete kan koppla av. Självklart hjälps vi åt när det kör ihop sig eller när någon är sjuk men annars vet var och en vilken insats som förväntas av en.

Det här låter ju enkelt! Men, det kan inte nog sägas vilken kraftansträngning det är att ta sig ur gamla hjulspår och bryta ny väg. I stort sett alla ryggmärgsreflexer måste programmeras om, man måste vara vaksam på varje tanke och reaktion och observera aktivt för att kunna göra annorlunda. Men oj vad det är värt det!

Kommentarer
Postat av: Mumlan

Det är verkligen en helt annan ton i det du skriver nu jämfört med när du började blogga. Det märks att du kommit på hur du skall göra för att må bra och nu "bara" kämpar för att hålla dig på den banan. :-)



Känner du att de andra sakerna i ditt liv börjar falla på plats nu när du har hittat nyckeln till att lägga lagom mycket energi på måsten?

2010-02-21 @ 10:05:04
URL: http://itrim.bloggagratis.se
Postat av: Fembarnsmamman

Hej Mumlan,



Ja, det är det som är så häftigt. Det är som om allting hänger ihop, när det så att säga "rör på sig" i en del av livet så följer det andra med. Samtidigt så känns det som om jag bara är i början av min förändring, men det ska få ta sin tid! Jag har insett att livet är en process, inte något mål man ska uppnå.

2010-02-22 @ 17:55:00
URL: http://ennylivsstil.blogg.se/
Postat av: Maria

Åh vad jag känner igen mig i det du beskriver, och jag lovar dig - det blir lättare (men aldrig lätt - den är en livslång process, tror jag)! Önskar dig all lycka med ditt "nya" liv! Kram från Maria

2010-02-22 @ 21:44:27
URL: http://www.livstid.net
Postat av: Fembarnsmamman

Tack Maria!

2010-02-22 @ 21:51:20
URL: http://ennylivsstil.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0