En ny livsstil!

Att våga finnas till för sig själv kan vara det svåraste som finns. Att våga bejaka sina egna behov, strunta i vad andra tycker och tänker och våga säga: det här behöver jag. På ett intellektuellt plan förstår jag att det är precis vad jag och massor med andra småbarnsföräldrar (mammor?) behöver. På ett känslomässigt plan är det jättesvårt! Vi är uppvuxna med att vara duktiga och prestera. Någonstans längs vägen lärde vi oss inte bara att göra just detta, utan också att samtidigt undertrycka förmågan att känna vilka behov vi har (hur skulle vi annars orka). Vägen tillbaka blir därför så svår, vi har tappat bort förmågan att veta hur man känner efter inåt.

Under tiden vi lär oss uppstår lätt ett glapp i bekräftelse. Från att vara bekräftade av andra genom uppskattning för våra prestationer och omsorg om andra måste vi flytta fokus till att bekräfta oss själva. I övergången uppstår glappet, vi är rädda att tappa omgivningens uppskattning samtidigt som vi ännu inte är trygga i att vår egen bekräftelse kommer räcka till.

Där befinner jag mig.

Efter att jag hade fått reda på hur mina värden såg ut (läs mer här) funderade jag allt mer vad jag höll på med. Av olika skäl har jag under en längre tid inte trivts på mitt arbete och nu fanns det inte längre något att tvivla på, jag höll på att slita ut mig på något som jag egentligen inte trivdes med. Existentiella frågor kring vad meningen med livet var snurrade runt i mitt huvud, jag fick allt svårare att koncentrera mig, jag blev gråtmild och kände allt mer att något radikalt måste göras. Till slut kom en helg då allt bara snurrade, jag grät mest hela tiden och mådde fruktansvärt dåligt. Veckan därpå gick jag till min husläkare och jag sjukskrevs. Jag är sedan dess sjukskriven på heltid men i slutet av augusti har jag ett rehabiliteringsmöte med företagshälsovården och arbetsgivaren inplanerat.

Som barn var jag petig i maten - periodvis åt jag bara ett fåtal rätter, hatade potatis etc. - och var följaktligen väldigt smal. Det var jag egentligen genom hela skoltiden, upp till gymnasiet. I och med att man i tonåren började växa så blev jag något rundare under gymnasietiden men vägde c:a 58 kg till mina 174 cm när jag slutade tredje ring. Det ger ett BMI på 19.1 vilket är i den undre regionen av vad som är hälsosamt. Kvinnor bör ligga mellan 19 och 25. Direkt efter gymnasiet började jag plugga på universitetet och gick snabbt upp till 64 kg, något som gav mig ett BMI på 21.1 vilket alltså fortfarande var ett lågt BMI. Jag minns dock att jag tyckte att jag var för rund, jag ville gärna vara smalare...

Hur som helst, jag vägde ungefär så mycket ända tills jag blev gravid med mitt första barn. De tre första månaderna minns jag mest som en evig hunger. Jag åt och åt och var hela tiden supertrött och superhungrig. Det satte naturligtvis sina spår och jag gick upp mellan 20 och 25 kilo. Min älskade bebis föddes och jag minns att jag var förvånad över att jag inte med en gång återgick i normal storlek. Hur magen såg ut ska vi inte tala om... När ett halvår hade gått vägde jag 70 kg, något som jag tyckte var för mycket. Så här i efterhand kan jag konstatera att mitt BMI låg på 23.2, gott och väl inom vad som är hälsosamt. Jag var dock fortfarande ung och ville gå tillbaka till en smal och stark kropp. På min älsklings halvårsdag hade jag slutat amma och jag travade iväg till Viktväktarna. Jag hade en otrolig disciplin och gick relativt fort ner mycket i vikt. Jag åt nyttigt (och lite!) och började träna. Till slut hade jag gått ner till 56 kg (de sista kilorna efter avslutad viktväktarkurs). Detta ger ett BMI på 18.5, lite i underkant alltså.

För att göra en lång historia kort kan jag konstatera att jag har varit superhungrig de tre första månaderna av varje graviditet. Och med fem barn innebär det en hel del extra kilon... Jag har varit varierande duktig att gå ner i vikt efter graviditeterna, efter mitt första och andra barn gick jag ner ordentligt, efter nummer tre hyfsat men efter nummer fyra och fem har jag inte gått ner till en vikt som ligger under BMI 25 förutom under en kortare bantningsperiod.

Nu väger jag drygt 80 kg vilket ger ett BMI som visar på övervikt men inte på fetma. Jag har dock det mesta av min övervikt samlad på magen vilket INTE är bra för hälsan. Jag kommer inom kort att återkomma med mina mål kring vikten men nu vet ni lite kring min vikthistoria.

Jag har fem alldeles fantastiska barn. De bor fortfarande hemma alla fem men det dröjer nog inte många år innan de äldsta flyger ur boet. Innan jag fick barn hade jag en föreställning om att barn i en familj är "lika" och att det mer eller mindre skulle bli som att ha många likadana när man fick fler barn, ungefär som små kloner av varandra. Jag kunde inte ha mer fel! Mina barn är alla väldigt individuella, de har sina egna utseenden, sätt, intressen, ja allt! Det gör mig så glad eftersom jag vill att de ska utvecklas till just den de själva är.

Min blogg kommer att handla om mig och därför kommer givetvis barnen att finnas med eftersom de utgör en så stor del av mitt liv. Dock kommer jag inte att skriva om var och en på ett sätt som går att känna igen eller identifiera, jag tycker att var och en ska få välja vad som ska lämnas ut om just han eller henne.

Mina älskade barn, ni är helt underbara allihop. Jag älskar er bortom all rim och reson, var och en på sitt sätt. Älsklingar!

Jag har så länge jag kan minnas haft stora problem med hållningen. Kutig rygg har successivt lett till s.k. gamnacke, se exempel på bilden nedan.

Jag vill dock poängtera att i mitt fall var det oerhört mycket mer accentuerat. Sommaren 2008 frågade ett av mina barn om jag hade fått ett veck i nacken för att jag använda halsband (vilket jag inte så ofta gör...) Jag insåg att något måste göras och gick till min husläkare som remitterade mig till en sjukgymnast. Under hösten gick jag ett flertal gånger på behandling och fick klart för mig att mitt stora problem är min stelhet i bröstryggen. Vilken tur att jag redan hade börjat på yoga (jag kommer inom kort att berätta mer om det)! Nu går jag regelbundet på yoga och får en allt bättre hållning!

Under våren fick vi genom jobbet göra en enklare hälsokontroll. Denna kontroll visade att jag hade något förhöjda blodfetter, något förhöjt kolesterol (det onda), högt blodtryck (jag har alltid haft lågt tidigare). Dessutom visade mitt midjemått 100cm, för kvinnor är risken för hjärt-kärl-problematik förhöjd över 80cm och kraftigt förhöjd över 88cm. Med diabetes typ II i familjen var detta en riktig tankeställare. Självklart har jag vetat att jag är överviktig, jag är ju inte blind, men på något sätt hade jag hållit det i från mig med att det skulle ordna sig, SEN. Nu blev det tydligt svart på vitt att jag hade ett hälsoproblem NU som jag måste ta tag i!

Den här bloggen kommer (åtminstone till en början) att vara anonym. Jag vill dock att den ska kännas personlig utan att för den skull vara alltför privat och ska därför då och då ge er små glimtar av vem jag är.

Jag är kvinna strax över 40 år, bor i en mellanstor svensk stad med min man, mina fem barn och vår hund. Min utbildning är av teknisk/naturvetenskaplig karaktär och jag har under mina yrkesverksamma år haft anställning inom detta område. Detta innebär i sin tur att min arbetsplats i stor utsträckning är mansdominerad, något som jag kommer att återkomma till längre fram.