Lärdomar från ledarskapsutbildning, samtalsterapi och stresshanteringskurs
-----
Hej,
Jag har allt eftersom jag började jobba igen tagit hand om de papper som blev liggande när jag blev sjukskriven. I förra veckan hade turen kommit till att sortera allt som hade med ledarskapskursen att göra. Jag passade på att läsa igenom allt material vilket jag varmt rekommenderar er alla att göra - att med lite distans till kursen gå igenom och reflektera var väldigt givande. Bl.a. läste jag era reflexioner kring ledarskap och insåg att jag inte skrivit någon... Ryggmärgsreflexen var "jag har redan fått mitt intyg, alltså behöver jag inte". Den nya Fembarnsmamman insåg dock efter ett tag att jag inte bara ville skriva utan jag BEHÖVDE göra det som en summering av mina lärdomar hittills för att kunna gå vidare. Jag förväntar mig inte att ni ska läsa det men eftersom jag har fått era reflexioner skickar jag er mina.
Ha det så bra så hoppas jag att vi kan ses snart!
/Fembarnsmamman
-----
Reflexioner på ledarskap
Jag ska i det här dokumentet försöka sammanfatta mina tankar kring ledarskap utifrån den kurs i ledarskap jag gick läsåret 2008/2009. Under slutet av perioden blev jag sjukskriven för en arbetsrelaterad depression vilket gjorde att jag gick i samtalsterapi hos en psykoterapeut hos Länshälsan. Denna terapi ledde i sin tur till att jag fick gå en kurs i stresshantering under hösten 2009, också den i Länshälsans regi. När jag ser tillbaka på tiden mellan hösten 2008 och nu inser jag att mina tankar kring ledarskap innefattar lärdom både från ledarskapskursen, samtalsterapin och stresshanteringskursen. De hänger helt enkelt ihop för mig i den förändringsprocess som jag just nu befinner mig i. Jag ska nedan i 16 punkter sammanfatta mina viktigaste lärdomar från dessa tre för mig mycket viktiga byggstenar.
· Jag kan inte ta ansvar för allt. Det innebär att jag måste inventera och definiera vad som är mitt ansvar inom en viss arbetsuppgift först och främst för mig själv. Sedan behöver jag vara tydlig gentemot min omgivning vad jag ser som mitt ansvarsområde och vad jag ser som deras. Det som inte är mitt ansvar måste jag sedan släppa och lita på att det utförs och om det inte gör det kan jag inte ta ansvar för det. Där jag har befunnit mig inom akademin har kulturen varit sådan att ansvar och befogenheter har varit väldigt luddigt formulerade vilket många gånger har varit förödande för mig.
· Jag måste ha tydliga gränser mellan olika delar av mitt liv. När jag är på jobbet är det jobba jag ska göra och när jag är hemma ska jag inte jobba. Detta kan låta självklart men med de fria arbetstider som råder inom akademin kan jag ju jobba när som helst! Det innebär att jag alltid kan gå med barnen till tandläkaren, alltid kan vara hemma med sjuka barn osv. Istället kan jag ju jobba på kvällen/helgen/… Tro nu inte att jag alltid har gjort allt detta men bara det faktum att jag KAN göra det gör att jag känner att jag BORDE göra det vilket kan vara nog så stressande. Nu för jag in mina arbetstider i ett flexschema och vet därmed när jag har jobbat klart.
· Jag kan ställa krav. Det faktum att jag nu har koll på mina arbetstider gör att jag också kan ställa rättmätiga krav utan att själv må dåligt av det. Om jag ska få ihop mina arbetstider måste jag begränsa mina åtaganden hemma och tvärtom kan jag inte jobba om jag är hemma med sjuka barn osv. Jag är inte längre tillgänglig dygnet runt för alla.
· Tacka bara ja till det jag VILL. Tidigare har jag ofta tänkt att
o det här erbjudandet kommer nog inte tillbaka så det är bäst jag passar på,
o det här innebär en väldig chans att meritera mig,
o jag förväntas nog tacka ja, annars är jag inte att räkna med,
o …
Listan kan göras lång. Nu tänker jag förlita mig till min magkänsla och göra det som känns bra, inte nödvändigtvis det som ger mest meritpoäng.
· Lev livet NU! Hänger intimt ihop med ovanstående. Jag har tidigare försakat mycket i nuet för att det ska bli bättre ”sen”. Nu inser jag att detta ”sen” troligen bara kommer om jag börjar nu.
· Strunta i borden och måsten och vad andra tycker och tänker – mitt liv är mitt, inte andras. Jag har alltid varit så ängslig över hur jag uppfattas av min omgivning. Nu vill jag vara den jag ÄR, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara.
· Var stolt över den jag är även fast jag inte utgör norm. Jag har ägnat så mycket energi åt att på olika sätt rättfärdiga att jag inte utgör normen. Genom att släta över, förlöjliga, demonstrativt lyfta fram att jag är annorlunda har jag ömsom krävt att bli respekterad ömsom bett om ursäkt. Nu vill jag bara vara, annorlunda eller inte. Sen har jag alltmer insett att det finns fler än jag som är ”annorlunda” på samma sätt som jag så att jag ibland får vara ”lika”.
· Fokusera på lösningen. Jag hamnar lätt i en offerposition där jag vill älta och reda ut problem. Ibland kan det vara befogat men jag tror att det många gånger är mer fruktsamt att fundera på hur jag vill att det ska vara och hur jag ska nå dit.
· Jag är inte ensam – sök och ge kovärme[1]. På vårt första internat med ledarskapsutbildningen pratade xxx om kovärme vilket gick rakt in i mig. Nu vill jag söka och ge stöd och kanske avstå uppdrag där jag tycker att jag är för ensam. Jag har också lärt mig att jag inte behöver alltid behöver leta så nära mig själv för att hitta stöd, ibland kan personer längre bort vara viktiga.
· Jag kan inte förändra akademiska kulturen på egen hand. I fortsättningen ska jag koncentrera mig på att förändra det jag kan ”i det lilla” och sedan försöka hitta förhållningssätt till resten. Dessutom behöver jag anstränga mig att inför mig själv lyfta fram det som faktiskt är bra med mitt arbete och min arbetsplats.
· Planering i kombination med flexibilitet. Jag upplevde tidigare att uppgifter bara kom vällande över mig utan att jag hann planera innan. På slutet innan jag blev sjukskriven kändes det som att jag förgäves försökte fånga de bollar som kastades på mig. Nu använder jag en god tid varje fredag och planerar kommande vecka ganska så detaljerat. Jag lägger in tidsmarginaler för sådant som kanske inte ”räknas” men som faktiskt tar tid (mail mm) och fördelar resten av tiden i hyfsad korrelation till hur jag är konterad (x% forskning, y% grundutbildning…) Tid före och efter möten planeras in så jag hinner förbereda och avsluta på ett rimligt sätt. Min veckoplanering synliggör också hur mycket tid som faktiskt finns för varje uppgift och vilken ambitionsnivå jag kan ägna den. Slutligen så är planeringen bara en planering. Barn blir sjuka, andra uppgifter dyker upp som man inte räknat med osv. Då gäller det att vara flexibel och hantera det utifrån de förutsättningar som finns. Jag har dock märkt att med grundplaneringen är det mycket enklare att hantera de ”avbrott” som uppstår.
· Lägg ribban på rimlig nivå, sikta på ”good enough”. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Det innebär att jag har ställt enorma krav på min egen prestation och inte varit ”snäll” i min bedömning av mig själv. Nu arbetar jag stenhårt med att ställa rimliga krav på mig själv. Min planering ovan underlättar väldigt i det arbetet eftersom det blir tydligt hur mycket resurser som finns för resp. uppgift.
· När jag ska satsa på resultat, ska jag göra det där det är roligt, inte för prestationen. Ibland är det kul och viktigt att känna att man har gjort något bra. Men då ska det vara för att JAG vill det, inte för att jag vill att ANDRA ska tycka att jag är duktig.
· Processen viktig för helheten. Med den extrema målinriktning jag alltid har haft är det resultatet som har räknats, processens betydelse för att nå målet har varit av underordnad vikt. Man kan lugnt påstå att detsamma gäller för den arbetsmiljö jag har verkat i. Nu förstår jag att även saker som inte tydligt genererar resultat men som är viktiga för arbetsprocessen måste få ta tid. Det gäller både i individuellt arbete och vid arbete i grupp. Denna insikt gör att jag numera inte har lika svårt att sätta upp arbetstid i flexschemat som inte varit direkt resultatgivande.
· Arbetsprocessen måste gå i cykler. Jag är närmast beroende av prestationer och de kickar bra resultat (och därigenom uppskattning av andra) ger mig. Det är naturligtvis på många sätt bra, jag kan relativt obekymrat sätta mig över att saker är jobbiga och se till att leverera när det gäller. Men medaljen har en baksida. Trots att det i stunden känns närmast euforiskt att prestera så orkar jag inte i längden! Dessutom är det faktiskt som med beroende av andra droger, prestationskickarna gör att jag strävar efter att nå ännu större kickar för att känna rusets välbehag. I den situationen är det väldigt lätt att hamna i en uppåtgående spiral där jag ständigt söker större och större kickar vilket naturligtvis medför en alltmer ökande press på prestation. Sammantaget innebär detta att även om den stress och press jag upplever många gånger kan beskrivas som positiv så MÅSTE tunga, krävande perioder varvas med perioder av betydligt slappare art. Perioder då man bara ”gör”, sorterar papper mm som inte är krävande på samma sätt och som ger andrum inför kommande ”prestationsperioder”.
· Jag ska hålla länge - att ta hand om och vårda kropp och själ är därför inte lyx utan nödvändigt. Jag inte bara får utan bör också avsätta tid för mig själv . Fysisk och mental träning, god och nyttig mat, massage, avslappning, umgänge med familj och vänner, film, musik, böcker, ja allt som jag tycker om och som gör mig glad och lycklig är inte bara bra, det är också nödvändigt! När jag våren 2009 vid en hälsoundersökning fick klart för mig att flera av mina värden låg utanför rekommenderat intervall insåg jag på allvar att jag måste börja ta hand om mig själv. Jag ska också vara mer nöjd med mig själv, framför allt med de åldersförändringar som är ”normala”, de visar på att jag har erfarenhet.
Nu kan ju ovanstående sammanställning liknas vid tulipanaros, lätt att säga men svårt att göra. Under mitt förändringsarbete har jag kommit fram till en strategi som hittills fungerar bra för mig. Inom varje aspekt på förändring jobbar jag dels med inre förändring – mitt sätt att tänka, värdera mm., dels med yttre förändring – rutiner, sätt att göra mm. Jag ska kort nedan sammanfatta mina viktigaste erfarenheter hittills.
· Inre förändring. I mitt fall handlar det väldigt mycket om att i olika avseende byta belöningssystem. Från att ha haft ett stort behov av yttre bekräftelse via prestationer måste jag övergå till att hitta sätt att bekräfta och belöna mig själv. Man kan också kalla det att övergå från att ha bra självförtroende till att ha bra självkänsla. Det handlar väldigt mycket om att känna tillit och våga under den här processen eftersom under tiden den pågår uppstår lätt ett glapp i bekräftelse. Från att vara bekräftad av andra genom uppskattning för mina prestationer och omsorg om andra måste jag flytta fokus till att bekräfta mig själv. I övergången uppstår glappet, man är helt enkelt rädd för att tappa omgivningens uppskattning samtidigt som man ännu inte är trygg i att ens egen bekräftelse kommer räcka till. Utan min samtalsterapi och stresshanteringskurs hade detta varit mycket svårare att ”våga”.
· Yttre förändring. Här handlar det om att förändra sättet man gör, byta rutiner osv för att hamna i den vardag man vill ha. Om det exempelvis handlar om att börja planera min arbetsvecka så måste jag börja leta sätt att göra planeringen och sedan så smått börja göra en planering. Är det istället att sätta upp tydliga gränser för arbetsliv och privatliv måste jag hitta ett smart och effektivt sätt att bokföra min arbetstid. Jag måste också sätta upp enkla regler som jag vill ska gälla för att underlätta att jag genomför förändringen (ex. jag ska inte läsa jobbmail på kvällar och helger och inte läsa privatmail på arbetstid). I denna yttre process har jag haft stor hjälp av att prata med personer jag tycker om och känner förtroende för och höra hur de gör. Sen tar jag det jag tycker verkar bra och anpassar till mina behov. Systemen och reglerna ska passa just mina syften och underlätta för mig. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att göra dessa yttre förändringar I SMÅ STEG. Dels för att det är så oerhört lätt att bli missnöjd med sig själv annars vilket i sin tur gör att man ger upp, dels för att man måste hinna känna efter vilka saker som känns bra och vilka man ska förändra ytterligare.
· Inre och yttre förändring i harmoni. Slutligen gäller det att få ens inre system att harmoniera med det sätt man gör. Det är helt enkelt meningslöst att genomföra en yttre förändring om mina inre värderingar är sådana att jag mår dåligt av de den yttre förändringen. Om jag exempelvis på ett intellektuellt plan tycker att jag ska jobba mindre och faktiskt börjar gå hem tidigare från jobbet men hela tiden är stressad hemma över att jag inte jobbar är inte mycket vunnet med förändringen. Här får man jobba på två fronter, den inre och den yttre förändringen tills de möts på ett ställe som känns bra. Jag är just nu i början av processen att hitta ställen som känns bra för mig. Det häftiga är att jag börjar ana att det är en livslång process.
Efter ovanstående kan man ju undra vad min inställning till att vara ledare i arbetslivet är. Lika säkert som jag sa ja innan ledarskapskursen började och lika säkert som jag sa nej när jag blev sjukskriven, nästan lika säkert säger jag nu också ja. Skillnaden mot det första ja:et är dock enormt. Jag tänker på ett eventuellt ledarskap på ett annat sätt nu och kommer att ta mig an det på ett helt annorlunda sätt. Men faktum är att jag redan har två mindre formella ledningsuppdrag som jag ser mycket fram emot. Dels har jag tackat ja till att vara ledare för ett av avdelningens tre lärarlag, dels leder jag ett kollokvium som diskuterar forskningsfrågor relaterade till den typen av forskning jag bedriver.
/Fembarnsmamman
[1] http://www.creofant.se/skrivet/nyskrivet/cs/kovarme.html
