Att hantera trötthet
Då och då blir man ju väldigt trött. Som jag har beskrivit här har jag varit otroligt trött de senaste dagarna, antagligen pga att jag nu gått upp till 75%. Igår när jag var på väg hem från jobbet för att hämta barn på fritids och dagis var jag så där jättetrött. Förr hade det inneburit att jag hade spänt mig för att orka, planerat framåt hur jag skulle hämta (om jag går in och stryker så får barnet hämta sina saker,....), hur vi ska göra när vi kommer hem, vad vi skulle ha till middag, när jag behövde börja förbereda den osv. Listan kan göras lång, jag hanterade helt enkelt tröttheten med att bokstavligt talat "bita ihop", man kunde rent fysiskt känna det som en enorm spänning i bröstryggen som senare genererade en enorm spänningshuvudvärk.
Nu hanterar jag tröttheten på precis motsatt sätt. Istället för att spänna mig gör jag precis tvärtom, jag är helt avslappnad, funderar inte framåt utan är i nuet i trygg förvissning om att det mesta kommer att gå bra i alla fall. Det som blir tokigt är i regel inte så farligt, ofta är oron inför missöden jobbigare än själva missödet. När jag kommer fram till respektive barn är jag inte stressad, vi har inte bråttom (jag har så absolut långt det går planerat så att vi oerhört sällan hamnar i reell tidsnöd) utan det får ta den tid det tar. När vi kommer hem tar vi det lugnt, jag börjar aldrig direkt med matlagning mm utan jag tar mig tid att vila en stund.
Jag tänkter ibland på min farmor som ofta sa "var dag har nog av sin egen plåga". Det är ju ett ganska tråkigt sätt att uttrycka det men det ligger en hel del i det.
Nu har jag ju som jag sagt varit extremt trött på sistone och dessutom inte blivit fri från min förkylning utan besväras av visst tryck i bihålorna. Idag är jag hemma med ett barn som har ont i huvudet. Jag tror jag ska försöka få en stund på shaktimattan och också använda min neti.
Nu hanterar jag tröttheten på precis motsatt sätt. Istället för att spänna mig gör jag precis tvärtom, jag är helt avslappnad, funderar inte framåt utan är i nuet i trygg förvissning om att det mesta kommer att gå bra i alla fall. Det som blir tokigt är i regel inte så farligt, ofta är oron inför missöden jobbigare än själva missödet. När jag kommer fram till respektive barn är jag inte stressad, vi har inte bråttom (jag har så absolut långt det går planerat så att vi oerhört sällan hamnar i reell tidsnöd) utan det får ta den tid det tar. När vi kommer hem tar vi det lugnt, jag börjar aldrig direkt med matlagning mm utan jag tar mig tid att vila en stund.
Jag tänkter ibland på min farmor som ofta sa "var dag har nog av sin egen plåga". Det är ju ett ganska tråkigt sätt att uttrycka det men det ligger en hel del i det.
Nu har jag ju som jag sagt varit extremt trött på sistone och dessutom inte blivit fri från min förkylning utan besväras av visst tryck i bihålorna. Idag är jag hemma med ett barn som har ont i huvudet. Jag tror jag ska försöka få en stund på shaktimattan och också använda min neti.
Kommentarer
Trackback
