Att ta chansen
Efter att jag läst klart Jessica Anderssons bok som jag skrev om här har jag funderat väldigt mycket på att ta chansen när den uppenbarar sig. I Jessicas fall handlade det om att hoppa på tåget med dansband, melodifestival mm. när hon hade en liten bebis hemma. Jag vill inte på något sätt göra detta till en kvinnofråga, det är inte så att jag tycker att hon skulle ha varit hemma för att hon var mamma, samma resonemang kan absolut föras för en manlig person. Hur som helst så är hon hela tiden övertygad om att detta är chansen och det gäller att passa på. Och någonstans i det racet tappar hon bort sig själv, hon slutar att känna efter utan går efter det hon "borde".
Jag tror att detta är alltför vanligt om man har dålig självkänsla. Man är i så stort behov av den yttre bekräftelsen att man hoppar på alla chanser för man är så fruktansvärt osäker och tror att detta verkligen är CHANSEN. Kanske är det också så, kanske hade Jessica Andersson inte nått den framgång hon gjort, kanske hade inte jag nått lika långt i min karriär om jag hade känt efter mer vad jag faktiskt ville och inte vad jag borde vilja. Men vad var priset? Jag kan bara tala för mig själv och jag tycker att jag har betalat ett oerhört stort pris. Längs vägen tappade jag allt mer känslan av att jag har ett eget värde, det blev min prestation, den jag föreföll att vara som hade ett existens-berättigande.
Nej, jag ska våga gå på magskänsla, känna ett lugn i att jag måste inte säga ja till allt hela tiden, att nya chanser kommer att komma längs vägen och om de inte gör det är det ingen katastrof. Jag är jag i alla fall, och det är något bra!
Som jag också skrev tidigare har jag under mina sjuka dagar (fortfarande är det väldigt snörvligt...) tittat på första säsongen av Svenska Hjärtan. Den är faktiskt ännu bättre än jag minns den från första gången jag såg den, kanske för att jag har större livserfarenhet nu än jag hade då. Jag ska inte gå in på några detaljer men jag såg just sista avsnittet där Elisabet - osannolikt bra gestaltad av Solveig Ternström, vilken skådespelerska - får frågan av Kristina om "han var värd det". Då svarar Elisabet att hon gjorde det för sin skull. Elisabet som hela tiden levt för andra, genom andra och aldrig gett sig själv och sitt liv värde eller uppmärksamhet. Hon växer under serien till en självständig person med eget existensberättigande. Tro inte att jag försvarar otrohet, det gör jag verkligen inte. Men jag förstår så väl att hon inte kan fortsätta vara den hon varit.
Jag tror att detta är alltför vanligt om man har dålig självkänsla. Man är i så stort behov av den yttre bekräftelsen att man hoppar på alla chanser för man är så fruktansvärt osäker och tror att detta verkligen är CHANSEN. Kanske är det också så, kanske hade Jessica Andersson inte nått den framgång hon gjort, kanske hade inte jag nått lika långt i min karriär om jag hade känt efter mer vad jag faktiskt ville och inte vad jag borde vilja. Men vad var priset? Jag kan bara tala för mig själv och jag tycker att jag har betalat ett oerhört stort pris. Längs vägen tappade jag allt mer känslan av att jag har ett eget värde, det blev min prestation, den jag föreföll att vara som hade ett existens-berättigande.
Nej, jag ska våga gå på magskänsla, känna ett lugn i att jag måste inte säga ja till allt hela tiden, att nya chanser kommer att komma längs vägen och om de inte gör det är det ingen katastrof. Jag är jag i alla fall, och det är något bra!
Som jag också skrev tidigare har jag under mina sjuka dagar (fortfarande är det väldigt snörvligt...) tittat på första säsongen av Svenska Hjärtan. Den är faktiskt ännu bättre än jag minns den från första gången jag såg den, kanske för att jag har större livserfarenhet nu än jag hade då. Jag ska inte gå in på några detaljer men jag såg just sista avsnittet där Elisabet - osannolikt bra gestaltad av Solveig Ternström, vilken skådespelerska - får frågan av Kristina om "han var värd det". Då svarar Elisabet att hon gjorde det för sin skull. Elisabet som hela tiden levt för andra, genom andra och aldrig gett sig själv och sitt liv värde eller uppmärksamhet. Hon växer under serien till en självständig person med eget existensberättigande. Tro inte att jag försvarar otrohet, det gör jag verkligen inte. Men jag förstår så väl att hon inte kan fortsätta vara den hon varit.
Kommentarer
Trackback
