Att finnas till genom andra

Att våga finnas till för sig själv kan vara det svåraste som finns. Att våga bejaka sina egna behov, strunta i vad andra tycker och tänker och våga säga: det här behöver jag. På ett intellektuellt plan förstår jag att det är precis vad jag och massor med andra småbarnsföräldrar (mammor?) behöver. På ett känslomässigt plan är det jättesvårt! Vi är uppvuxna med att vara duktiga och prestera. Någonstans längs vägen lärde vi oss inte bara att göra just detta, utan också att samtidigt undertrycka förmågan att känna vilka behov vi har (hur skulle vi annars orka). Vägen tillbaka blir därför så svår, vi har tappat bort förmågan att veta hur man känner efter inåt.

Under tiden vi lär oss uppstår lätt ett glapp i bekräftelse. Från att vara bekräftade av andra genom uppskattning för våra prestationer och omsorg om andra måste vi flytta fokus till att bekräfta oss själva. I övergången uppstår glappet, vi är rädda att tappa omgivningens uppskattning samtidigt som vi ännu inte är trygga i att vår egen bekräftelse kommer räcka till.

Där befinner jag mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0