Ledarskap - terapi - personlig utveckling

Under 2008/2009 gick jag en ledarskapsutbildning för kvinnor via jobbet. När jag blev sjukskriven lämnade jag alla papper från kursen i en hög men nu i veckan har jag börjat sortera in dem i en särskild pärm. Samtidigt passar jag på att gå igenom allt och läsa och reflektera på nytt. Otroligt vad givande det är! Det som slår mig är hur mycket inom ledarskap kan tillämpas på det personliga planet. Ett tema var exempelvis lösningsfokusering, dvs man ska inte fokusera på de problem man har utan på hur det ska se ut när det är löst. Som exempel kan vi ta att om en grupp på jobbet tycker att de får för lite information (problemfokusering) kan man istället formulera det som att de vill ha mer information (lösningsfokusering). Inom ledarskap innebär det att man som ledare inte fokuserar på vad problemet är utan fokuserar på vad det är man vill uppnå. På så sätt undviker man att leta syndabockar, att personer hamnar i försvarsställning mm.

På precis samma sätt kan man resonera på det personliga planet. Om jag i alltför stor utsträckning fokuserar på vad som gick fel, vilka mina problem är osv. riskerar jag att närmast bli en rättshaverist. Istället försöker jag fokusera på hur jag vill att det ska vara och så försöker jag uppnå det. Självklart måste det som är oacceptabelt på jobbet åtgärdas men i de övriga fallen handlar det mycket om att hitta ett förhållningssätt och fokusera på vad man vill uppnå.

Fredagsmys

Åh vad härligt med fredag! Nu sitter jag med ett glas rödvin (visst är det bra mot förkylning :-), familjen är hemma, god mat planerad och mycket mys på TV. Hmmm, jag älskar verkligen fredagar, de "lovar" liksom så mycket inför helgen.

Diskbråck mellan c5 och c6

Jag har ju alldeles glömt av att berätta hur det gick vid mitt besök hos ortopeden. Han konstaterade efter min beskrivning av mina besvär att det stämde precis med det de sett på bilderna från magnetröntgen, nämligen ett diskbråck på disken mellan kota 5 och 6 i nacken (c5 och c6). Nu har jag ju lyckligtvis blivit besvärsfri men han sa att jag fick räkna med att jag kunde få tillbaka det... Ja ja, det är inget att bekymra sig för nu, just nu känns det bra och jag har kommit igång ordentligt med sjukgymnastiken. Om jag nu bara blir fri från förkylningen så ska jag ta tag i det igen!

Bild från aftonbladet.se


Första arbetsdagen på 75%

Idag har jag då börjat min första arbetsdag på 75%. Känns faktiskt riktigt bra! Unnade mig (jag är trots allt fortfarande rejält förkyld) att inte bita tag i några knivigare arbetsuppgifter utan ägnade mycket tid åt att "sortera upp" och komma ikapp efter mina dagar hemma. Nu har de små barnen lagt sig, de stora är hos sin pappa och min man jobbar över. Själv har jag en kopp grönt te framför mig, datorn i knät, tända ljus och OS på TV:n - ganska bra alltså!

Tillbaka på jobbet

Fortfarande rejält förkyld men avsevärt mycket piggare är jag idag tillbaka på jobbet. Det känns bra att vara igång, träffa lite folk och ha på sig vanliga kläder :-)



Att ta chansen

Efter att jag läst klart Jessica Anderssons bok som jag skrev om här har jag funderat väldigt mycket på att ta chansen när den uppenbarar sig. I Jessicas fall handlade det om att hoppa på tåget med dansband, melodifestival mm. när hon hade en liten bebis hemma. Jag vill inte på något sätt göra detta till en kvinnofråga, det är inte så att jag tycker att hon skulle ha varit hemma för att hon var mamma, samma resonemang kan absolut föras för en manlig person. Hur som helst så är hon hela tiden övertygad om att detta är chansen och det gäller att passa på. Och någonstans i det racet tappar hon bort sig själv, hon slutar att känna efter utan går efter det hon "borde".

Jag tror att detta är alltför vanligt om man har dålig självkänsla. Man är i så stort behov av den yttre bekräftelsen att man hoppar på alla chanser för man är så fruktansvärt osäker och tror att detta verkligen är CHANSEN. Kanske är det också så, kanske hade Jessica Andersson inte nått den framgång hon gjort, kanske hade inte jag nått lika långt i min karriär om jag hade känt efter mer vad jag faktiskt ville och inte vad jag borde vilja. Men vad var priset? Jag kan bara tala för mig själv och jag tycker att jag har betalat ett oerhört stort pris. Längs vägen tappade jag allt mer känslan av att jag har ett eget värde, det blev min prestation, den jag föreföll att vara som hade ett existens-berättigande.

Nej, jag ska våga gå på magskänsla, känna ett lugn i att jag måste inte säga ja till allt hela tiden, att nya chanser kommer att komma längs vägen och om de inte gör det är det ingen katastrof. Jag är jag i alla fall, och det är något bra!

Som jag också skrev tidigare har jag under mina sjuka dagar (fortfarande är det väldigt snörvligt...) tittat på första säsongen av Svenska Hjärtan. Den är faktiskt ännu bättre än jag minns den från första gången jag såg den, kanske för att jag har större livserfarenhet nu än jag hade då. Jag ska inte gå in på några detaljer men jag såg just sista avsnittet där Elisabet - osannolikt bra gestaltad av Solveig Ternström, vilken skådespelerska - får frågan av Kristina om "han var värd det". Då svarar Elisabet att hon gjorde det för sin skull. Elisabet som hela tiden levt för andra, genom andra och aldrig gett sig själv och sitt liv värde eller uppmärksamhet. Hon växer under serien till en självständig person med eget existensberättigande. Tro inte att jag försvarar otrohet, det gör jag verkligen inte. Men jag förstår så väl att hon inte kan fortsätta vara den hon varit.



Fortsatt sjuk

Nu är barnen friska och tillbaks på skola och dagis. Jag är dock lika risig (om inte ännu risigare) med röda ögon, knäppande bihålor och öron, snorig och eländig. Hoppas på snar bättring!

Hemma med sjuka barn och sjuk själv...

Känns ju lite så där... Snorigt och febrigt men vi ska väl krya på oss! Sköt om er där ute!

Kill all my demons, and my angels might die too

Sitter just nu och ser på dokumentären "Det vita snittet" som handlar om lobotomi. I inledningen står det tänkvärda citatet: "Kill all my demons, and my angels might die too" av den amerikanska dramatikern Tennessee Williams. Så sant, så sant.

En livsstilsförändring innebär ett sorgearbete

När man genomför en livsstilsförändring handlar det som jag skrev om i förra inlägget att göra upp med sina föreställningar om sig själv och vad man ska klara. Det innebär i sin tur att man kan bli tvungen att ge upp stora delar av det som man uppfattar som ens identitet eller i alla fall den identitet man har strävat efter. I mitt fall handlar det mycket om att jag inte kan vara den perfekte människan som jag alltid har velat vara och lägga ribban på en mer rimlig nivå för att må bra. Det innebär i sin tur på sätt och vis ett sorgearbete - den jag har velat vara och i viss mån också varit kan inte finnas mer. Visst handlar det mest om en känsla av lättnad, jag behöver inte prestera så mycket längre, men det innebär också en sorg. Det hade jag inte riktigt väntat mig, min livsstilsförändring skulle ju enbart vara av godo (vilket jag naturligtvis fortfarande är övertygad om att den kommer vara i slutändan) men det innebär i alla fall i mitt fall ett visst sorgearbete som jag måste igenom.

Förändring utifrån och inifrån

I takt med att jag har kommit längre i mitt arbete med min livsstilsförändring har jag mer och mer kommit till insikt om att det behöver ske en förändring både utifrån och inifrån. Ja, jag kan ju givetvis inte veta att min erfarenhet är generell men jag tror att det till viss del kan vara så. Hur menar jag då? Jo, om vi tar arbetet med min stress, där handlar det i mitt fall mycket om att agera annorlunda. Arbeta reglerade arbetstider (jag har s.k. förtroendearbetstid vilket innebär att man kan arbeta i princip hur mycket som helst), ta ut VAB när barnen är sjuka och inte försöka hinna med något jobb, vara ledig hemma på kvällarna och inte försöka "hinna få saker gjorda" etc. Men det räcker inte att bara genomföra den yttre förändringen, man måste samtidigt göra upp med sin livssyn, sina värderingar och förväntningar på livet, annars skjuter man så att säga bara stressen på framtiden. Jag kan inte fortsätta att ha mina egna förväntningar på att jag ska vara en fantastiskt mamma, en underbar hustru, högpresterande på arbetet osv när jag i andra änden medvetet går in för att minska på min stress. Så det gäller att jobba på två fronter, inifrån (med min självbild, mina förväntningar på mig själv etc) och utifrån (styra upp mitt liv och faktiskt göra mindre). Min egen bild av mig själv måste så att säga matcha det jag gör för att i slutändan må bra.

På samma sätt kan man resonera kring förändringen kring min vikt. Jag måste dels förändra mitt yttre beteende och äta bättre och röra mer på mig. Samtidigt måste jag lära känna mig själv och förstå bättre vad det är som ligger bakom mitt ätbeteende. Det är ju inte alltid det är hunger, utan minst lika ofta om att "ta hand om mig själv". Att förstå vad detta onödiga ätande står för, i vilka situationer det uppstår och hitta alternativa sätt att hantera det är svårigheten. Jag tror helt enkelt inte att det räcker att förändra de yttre beteendena för att bestående gå ner i vikt utan det krävs även ett inre förändringsarbete!

Jag tror att vi missar att lära våra barn att ta hand om sig själva på ett djupare plan. Det handlar inte bara om att ta hand om sin hunger, sin hygien, sin sömn osv. utan vi måste lära oss tidigt att verkligen bry oss om oss själva. Att vi alla har ett egenvärde som inte handlar om vårt utseende, vår prestation eller något annat yttre. Att vi är bra precis som vi är och är värda att må bra.

Hållbar livsstil

Från Sara och Marias underbara blogg "Livstid" hittade jag en länk till en relativt ny sajt, webbmagasinet Hållbar livsstil. Läs och inspireras ni också!

Jobbet - nya tag

Som jag skrev tidigare blev det ett större bakslag efter juluppehållet. Efter långa jobbiga samtal som innebar en hel del gråt från min sida är det mesta på banan igen. Allt är inte toppen men jag försöker att förändra det jag tror är rimligt och att förhålla mig till det som inte går att ändra. Jag betraktar mig inte som troende men finner "Sinnesrobönen" mycket tilltalande. Tidigare har jag bara känt till de inledande stroferna men nu när jag söker hittar jag följande längre version på Wikisource:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Den talar verkligen direkt till mig! Jag funderar att skriva ut den och sätta upp på väggen på jobbet - alltid väcker den väl någon tanke hos någon alternativt provocerar....

Om att tillåta sig att vara sjuk

Igår kände jag hur den smög sig på mig - förkylningen! Redan efter "Solsidan" kröp jag i säng och somnade rätt så omgående. Missade alltså vem som blev utröstad men ser idag att det blev Birro - ett helt OK resultat om ni frågar mig.

Hur som helst. Idag skulle jag dels ha suttit i sekretariatet på ett av barnens idrottsevenemang, dels ha gått bort med familjen på middag. Mitt gamla jag hade stängt av alla känslor och pressat mig igenom, jag var helt fenomenal att tränga undan vad jag egentligen kände. Nu har jag efter moget övervägande beslutat mig för att sekretariatet kommer fungera mig förutan (min underbara man + ytterligare en person kommer sitta där i alla fall) och att vi flyttar på kvällens middag längre fram. I ärlighetens namn tror jag inte att de är så oerhört trakterade av att träffa en nysande person så här i sportlovstider heller.

Att ställa om från att vara en person som i stort sett helt undertrycker alla egna behov till att lyssna på sin kropp och följa dess signaler är inte lätt. Man känner sig som en svikare, en som ingen kommer tycka om mm,mm. Men det ska gå!


Längesen igen

Nu har det gått sådär länge igen sedan jag skrev något. Jag vet egentligen inte varför det blir sådana luckor, kanske är det prestationsångest som spökar?!

Sedan sist har jag hunnit genomföra min första riktigt tankekrävande insats på jobbet sedan jag kom tillbaka, tidigare har det mest varit "att göra". Jag avslutade det hela i onsdags förmiddags genom att skriva klart det sista och skicka iväg till övriga berörda parter per email. Det sammanföll dessutom med att min man var borta på tjänsteresa med övernattning måndag-tisdag så på onsdag eftermiddag blev jag SÅ TRÖTT. Mitt gamla jag hade haft svårt att acceptera detta utan malt på som vanligt, det nya jag förstår att tröttheten kräver vila så det har jag unnat mig! Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att tröttheten känns oroande - vad kommer jag att orka med på jobbet i fortsättningen? Jag försöker dock ta det lugnt och ta det som det kommer, det är OK hur det än blir!

Nu har vi ätit middag tillsammans, druckit fredagens rödvin och nu har ett av barnen gått på promenad med vovven till affären för att köpa läsk och glass till kvällens Let's dance. Vem hejar ni på? Jag håller på Claudia, framför allt efter att Agneta Sjödin åkte ur. Sen måste jag säga att jag hejar på Gudrun Schyman - vilken krutgumma hon är. Och samtidigt så välbevarad och snygg!

Ha en bra fredag kväll så lovar jag att bli bättre på att uppdatera!

Bokcirkel

Nyss hemkommen från mitt härliga gäng av bokcirkel-tjejer. Mycket prat om livet och en del om boken vi läst också :-) Fick chansen att spy lite galla över jobbet, kändes riktigt skönt. Imorgon börjar en ny vecka, känns förvånansvärt bra.


Nya tag!

Julen har avlöpt väl förutom att det har varit svårt att hålla mig i form som jag borde. Maten är ju speciell och det har blivit en hel del "skit" i form av snask och för mycket och för onyttig mat. Dessutom har jag inte rört på mig lika mycket som jag gjorde innan lovet. Men som sagt, dags att ta nya tag! Innan julledigheten började hade jag en morgonvikt som började på 75. Nu börjar den på 77 och det är dags att få ner den en bit igen.

Något jag har märkt är att jag trivs mycket bättre med mitt utseende och mig själv över huvud taget nu när jag börjat tappa kilo. Jag har därför beslutat mig för att ge mig själv en ego-boost för att uppmärksamma mig själv (glöms lätt bort mellan jobb, familj och annat) som belöning för framtida viktnedgång. Så här ser den närmsta tiden ut:

76 - boka tid för ansiktsbehandling
75 - boka tid för klippning
74 - köpa ny produkt för huden (ekologisk sådan)
73 - boka tid för pedikyr
72 - bleka håret (hemma)
71 - boka tid för vårdande kroppsbehandling
70 - köpa något nytt klädesplagg

Mycket lyxigt och egotrippat men jag tror att det blir bra för mig nu, jag behöver något peppande för att ta tag i mat och motion och jag behöver visa mig själv att jag är värd att ta omhand!

Långt uppehåll

Hej på er allihopa. Nu har jag haft ett långt blogguppehåll men här kommer jag tillbaka. Det finns egentligen inget riktigt skäl till uppehållet, tiden har bara rullat på och jag har mestadels mått väldigt bra. Jul är en period som jag brukar ha väldigt svårt att vara avstressad och det har frestat på och tagit på krafterna att inte gå upp i varv i år med. Det har ändock blivit en väldigt bra jul och vi har haft ett lugnt och skönt firande.

Jag återkommer inom kort med uppdateringar kring min vikt men sammanfattningsvis kan jag säga att jag är nöjd hittills. Min målsättning över julledigheten är att hålla den vikt jag uppnått, att lägga krav på att gå ner kändes onödigt och det innebär bara en risk att jag ska bli grymt missnöjd. Och det i sin tur kan medföra att jag helt ger upp eftersom jag ändå är så misslyckad...

Tack alla ni som har skrivit kommentarer under mitt uppehåll. Det är så roligt att komma tillbaka och se hur många härliga uppmuntrande människor som följer mig!

Om balans i livet

Just nu mår jag så bra trots att jag ännu inte är helt på fötter ännu. På något vis känns det som om jag har kommit på hur det är man gör för att leva i balans. Det kanske låter väldigt pretentiöst men det är faktiskt precis så det känns. Åh, om jag kunde få behålla den här känslan! Nyckeln var mycket den stresshanteringskurs jag gick där det gick upp för mig att med SMÅ förändringar kan man förändra så mycket. Jag som alltid har lagt ribban så högt, börjar jag träna ska jag bli Friskis o. Svettis-ledare, går jag på chokladprovning ska jag bli mästare på olika chokladsorter mm. Resultatet blir då antingen att man sliter ihjäl sig för att klara det man föresatt sig och blir i bästa fall nöjd eller så når man inte ribban och då lägger man av helt. Nej, LAGOM som tidigare absolut inte var ett ord som beskrev mig ska hädanefter bli något jag strävar efter mha små ansträngningar.

Lägesrapport

Nu har jag börjat komma in i att ta mina måltidsersättningar och hoppa över de "vanliga" måltiderna. Jag känner mig mycket piggare än vad jag gjorde de första dagarna. Vågen visar 3 till 4 kilo minus vilket gör mig väldigt glad!

Imorgon har vi sista träffen på stresshanteringskursen förutom de uppföljningsträffarna vi ska ha längre fram. Det ska bli spännande att se hur det går för alla. Vi har hunnit komma varandra riktigt nära och jag kommer sakna dem!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0